Dagen jag insåg att Zacke var HNB


Det händer då och då att jag i bloggen lovar att skriva om ett ämne eller en händelse, men att det sedan inte blir av på grund av att jag glömmer eller att jag tappar drivet eller motivationen att skriva om just det.
Denna gång är det inte så. Denna gång är det svårt att komma undan eftersom jag lever mitt i det, fast det är svårt att sätta ord på då mina tankar och känslor ändras från dag till dag.
Men jag vill ändå belysa detta ämne – mycket för min egen skull, för att min blogg i alla år alltid har varit som en öppen dagbok för mig och för de som står mig nära (och såklart för de som är ute efter lite byaskvaller).
Jag tycker att det är kul att bläddra igenom gamla inlägg och minnas tillbaka på saker som har hänt. Men när det gäller just detta ämne så vill jag även skriva om det för att jag tror att det är mycket vanligare än vad man kan tro, men även inte så känt bland gemene man som jag kan tycka att det bör vara.

Jag har nämnt det i sociala medier och märker där att folk ibland blandar ihop det med andra saker. Nu har jag ju nästan snackat upp det till värsta grejen, och det kan det väl i och för sig vara – men ändå inte.

Mitt barn är ett HNB. High Need Baby. Plusbarn. Överlevnadsbarn. Precis som att vara högsensitiv eller introvert så är HNB ett personlighetsdrag. Jag tycker att just det begreppet, High Need Baby, är ett bra sådant för att det beskriver precis hur Zackarias är – han har stora behov. I hans fall handlar det mest om behov av närhet och av stimulans.


Hans tre första levnadsveckor var lugna sådana. Han sov och åt. Vi kunde sitta och titta på TV vilken tid på dygnet som helst medan han sov i babynestet som jag hade sytt. Han låg i mitt knä när jag läste böcker och behövde jag gå på toa kunde jag lämna honom i soffan (under uppsikt, förstås).

Nu i efterhand känns det lite som att de där tre veckorna var starten av the rollercoaster som nu är våra liv.
Jag kommer fortfarande ihåg att vi pratade med barnmorskan på BVC om att han hade börjat bli lite orolig på kvällarna. Han skrek mer, men enligt Peter inte likt kolik (ett av hans äldre barn hade det som liten). Vi hoppades på att det skulle gå över.
Veckan efter höll det fortfarande i sig. Vi blev rekommenderade Minifom, som är bra för bebisar som har mycket gaser. Det funkade litegrann, men han var fortfarande otröstlig flera dagar i veckan, så mycket att Peter ofta fick ta ut honom på nattliga promenader i barnvagnen. Långt och länge! Han snittade 5 mil i veckan. Det var alltid Peter som fick gå så jag kunde få ta en paus från att känna mig så sjukt otillräcklig som förälder.
Han fick också ett tag Semper Magdroppar för barn med omogna tarmar, men det gjorde ingen riktig skillnad.


Det var då vi började misstänka kvällsoro, mest då för att han majoriteten av dagarna var missnöjd just på kvällen. Vi googlade och googlade för att försöka hitta något som skulle kunna hjälpa. Vi grodhöll, gav magmassage och “kolikhöll” när vi vaggade. Och oh man, vad vi vaggade. Vaggade, vaggade och vaggade.
Dock var det ju inte precis varje dag han var så missnöjd, så varje morgon så vaknade vi med förhoppningen att det bara var en fas som nu hade gått över. Och varje missnöjd kväll sköljde förtvivlan över oss.
Det tips som hjälpte mig absolut bäst då var “Förvänta dig att varje dag kommer bli en dag då ditt barn kommer vara missnöjt och svårt att trösta”.
Vanligtvis försöker jag alltid tänka positivt men i just detta fall var det ljuset i slutet av tunneln, att varje dag förvänta sig ett olyckligt barn men att då vissa dagar få ett barn som var helt tillfreds med sitt liv.


Jag frågade om råd i Facebookgruppen “Nära Föräldraskap OT” och fick tips om olika ljud och rörelser som kunde få oroliga barn att varva ner. Det som hjälpte mest var torktumlaren och white noise-album på Spotify (Zackes favorit-track var Ricket Fan-ljudet. Det gick på repeat varje kväll). Och SJAL. När vi var uppe i Piteå sist så fick vi med oss en massa presenter från Bea och Isabelle. Bland annat en trikåsjal som verkligen räddade vår vardag.


I samband med att vi började använda sjalen mer och mer så upptäckte vi att rörelse var det som fick honom lugn, och vi har aldrig stått stilla sedan dess 🙂
Nu när han är lite “äldre” (i skrivande stund ca 3.5 månad gammal) så kan vi vara stilla när han sover i famnen, men när han var mindre fick vi vagga honom konstant under hans tupplurar, annars vaknade han.
Det var verkligen jättejobbigt, så än en gång använde jag Facebook i hopp om att få hjälp och svar, denna gång frågade jag om barn som i ung ålder behöver konstant stimulans i både vaket och sovande tillstånd fortsätter så när de blir äldre eller om det växer bort eller blir bättre. Jag fick jättemånga svar och ungefär hälften ansåg att det blev bättre med tiden och hälften tyckte inte det.

Men så, på hans 8-veckorsdag så var det någon som kommenterade “Har du hört talats om hnb?”.
Det hade jag inte, men gjorde en snabb googling och hittade inlägget “Ett öppet brev till dig med ett high need baby“.
Paus. Hakan på golvet. Känslan att inlägget var skriven om Zackarias och till mig.
Nära på alla känslor hos föräldern och karaktärsdrag hos barnet passade så bra in på oss!
Personen som kommenterade tipsade även om en Facebookgrupp för föräldrar till HNB och den har hjälpt mig massor.


Från början kröp paniken sig på, då många är överens om att 2-års åldern är tiden då missnöjet börjar klinga av.
Jaha, ska jag ha ett missnöjt barn i två år!? Men det som har räddat mig är att Zacke alltid varit bra på att sova på natten. 11-12 timmars sömn med små matpauser som inte stört sömnen.
Jag vet inte ens hur jag skulle kunna ha överlevt dessa 3.5 månader på minimalt med sömn. Det är jättemånga HNB-föräldrar som gör det och jag är så himla imponerad och inspirerad av dem!

Det sägs att barnen blir lite mindre missnöjda ju mer deras utveckling går framåt, och det har varit sant i vårt fall.
När han har blivit mer uppmärksam på sin omgivning, när han har kunnat uttrycka sig bättre med ansiktsuttryck och sin röst, och när han med hjälp börjat sitta och stå.


Det har stärkt mig så mycket att få läsa på om HNB och att få höra andra föräldrars historier och hur deras liv ser ut och hur deras barns egenskaper utvecklat sig.
Idag är jag hemskt glad att Zacke är HNB, för att det är en så stor del av hans personlighet. Han utmanar mig som person och förälder varje dag och hjälper mig att växa och att bli ödmjuk inför livet och vad det har att bjuda på.

Jag tycker att det är jättespännande att hänga med på de kringelkrokiga vägarna som han och hans utveckling leder mig nedför, men jag är oändligt tacksam för att vi har hittat några få tricks som hjälper när han är missnöjd och när vi ska få honom att somna.
För det finns ett saying i HNB-världen: “Det som fungerar idag fungerar förmodligen inte imorgon” 🙂

Tänk vilket långt inlägg detta blev, och då har jag ändå lämnat MASSOR med tankar och händelser utanför!
Men jag tycker att det här är ett intressant ämne och kommer fortsätta skriva om det, så de där tankarna och händelserna ska jag nog lyckas klämma in någonstans in the near future 🙂

Mitt leende barn

Att starta och avsluta inlägg, kanske det svåraste jag vet. När jag funderar över någonting eller har en långvarig tanke så är det ju inget som jag har en början eller ett slut på, det bara är där, men det är ju knappast ett passande format för en blogg. Eller kanske jag ska börja göra så, börja blogginläggen mitt i och bara skita i början och slut? 🙂

Anyhoo, detta är mina nuvarande tankar som har snurrat i två-ish veckor. Att få se sitt barn le. Något man, eller i alla fall jag, tog för givet förut. Såklart ler alla barn! Alla barn är glada all the time och gör inget annat än att skratta dagarna runt. Right? Ja, kanske om världen såg ut som den gör på sociala medier. Föräldrar är lyckliga, sover massor och har precis lika mycket tid över som de hade innan de fick barn. Barnen är glada, gråter aldrig och anpassar sig till livet utanför livmodern på en gång.

Något som både är fantastiskt och förjävligt när ens (första) barn har äntrat världen är Google. Google har varit min bästa vän och värsta fiende. Google är superduper när det händer grejer med ens barn som man undrar är normalt eller ej, typ att de flagnar en massa hud, har hicka flera gånger per dag, eller sover med ögonen öppna. Det är också great att googla på grejer som händer med kroppen som man inte kan ringa sin barnmorska stup i kvarten om, typ om det är vanligt att inte känna någon kissnödig-känsla efter förlossning eller epidural, hur lång tid det tar innan svullnaden i ens hoo-ha lägger sig eller när faan allt vatten i benen och fötterna ska försvinna. Alla dessa grejer har jag googlat och fått svar på. Toppen!

Men något som är förjävla dåligt att googla på är vissa hemsidors listor över barns utveckling. Då menar jag absolut inte forum eller Facebookgrupper, de tycker jag är fantastiska eftersom det visar en nyanserad bild av hur olika barn kan vara och hur olika föräldralivet är från familj till familj. Men när du googlar på t.ex. “Barnets utveckling” så kommer det ofta upp sidor med listor över i vilken vecka saker händer. Exempelvis det här med leenden. Vecka fyra ska barn börja le, söka ögonkontakt med sina föräldrar och härma deras ansiktsuttryck.

Vet ni hur jobbigt det är då ens barn vid fyra-, inte ens fem veckor, inte har börjat le, söka ögonkontakt eller härma ens ansiktsuttryck? Det spär dessutom på ens oro när barnmorskan och läkaren vid 4-veckorskontrollen säger “Visst har han börjat le, va?”.

Vet ni hur glad man som förälder sedan blir när ens barn vid 5½ vecka bara helt plötsligt en morgon bestämmer sig för att le? Dessutom var det morgonen efter jag halva natten varit vaken och googlat på “Varför ler inte mitt barn?”. Ungen har väl superpowers som gör att han kan känna av när morsan är orolig 4 realz. Jag trodde att han var en butter suris som jag. Men hux flux hade vi en morgon ett leende barn som verkade gilla att bli gullad, petad på och nypt i kinderna, hakan och dubbelhakan. Bara sådär. Och känslig som jag är så grinade jag verkligen ögonen ur mig, det bara sprutade tårar åt alla håll och kanter och Peter satt bara och skrattade åt mig 🙂

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Ingenting, egentligen. Men till alla föräldrar där ute som är googlare som mig – låt era barn ta den tid de behöver och lita inte blint på diverse hemsidor som säger att det ska gå till si och då. När det gäller att söka information så tycker jag att stora Facebookgrupper är bäst. När det gäller individuella saker som t.ex. utveckling så kan man där läsa sig till vilken oerhörd skillnad det är från individ till individ.

Mina favoritgrupper för föräldraskap är:

  • Amningshjälpens slutna grupp (obviously, en grupp om amning)
  • Nära föräldraskap (för föräldrar som utövar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin)
  • Vegoparents (också ganska obvious, för oss som inte vill mata våra barn med vätskor eller delar från andra individer)
  • Genusmedvetet föräldraskap (för föräldrar med ett genusmedvetet förhållningssätt)
  • Vettiga Päron (för normkritiska och genusmedvetna föräldrar)

Dessa fem grupper har varit till en sjukt stor hjälp dessa första veckor. Det är också grupper där jag känner mig trygg och känner att jag i princip kan fråga vad som helst utan att bli dömd eller påhoppad, trots att de alla har så många medlemmar (mellan 2 300 och 19 600).

Nu blev det där ju ett litet sidospår.. men så funkar jag. Bra grupptips till de som är intresserade, i alla fall!

 

SLUT.

 

Baby Bubblan has arrived!


Jag skulle nog gissa att majoriteten av alla som besöker denna blogg redan vet att Bubblan äntligen har joinat oss, men om jag tittar på besöksstatistiken fr.o.m. dagen han föddes så verkar ju folk vilja ha någon slags uppdatering här ändå?

Vi kan ju börja med the basics.
Magnus ZACKARIAS Nordin kom den 20e maj 2017 klockan 12:50 (fast Peter insisterar att klockan var 12:55).
Han vägde 3678 gram och var 51 cm lång, under kurvan på både längd och vikt för snubbar som föds i vecka 41+5. Jag trodde att han skulle vara en megaunge med tanke på att jag nästan gick 2 veckor över tiden, men tänk vilken miniparvel vi skulle ha mött om han hade kommit som planerat, den 8e!

Jag var in för en hinnsvepning på morgonen den 19e och mina riktiga värkar kom igång vid 21 den kvällen. Vid 03 ringde vi till förlossningen, för då kände jag att jag inte längre kunde hantera värkarna själv genom andning, rörelse och massage. Runt 04 kom vi in på förlossningen och blev välkomnade av världens finaste personal. Jag är oerhört glad och tacksam över personerna som var med och hjälpte Bubblan till världen!

Jag tycker att tiden fram till mina krystvärkar gick relativt fort, och efter 40 minuters aktivt arbete (som allvarligt kändes som 3 timmar, var så ivrig att träffa Bubblan!) så kom han äntligen ut till the outside world och det kändes sååååå overkligt, och sjukt mäktigt!

Nu har det gått 10 dagar och vi har äntligen landat, fått in en ny familjerutin och känner oss någorlunda utvilade. Vi har hunnit med mycket på den korta tiden och dagarna har bara flugit förbi! Först idag har vi haft tid och möjlighet att höra av oss till alla i vår närhet för att informera och tacka för alla lyckönskningar.

Förlossningsberättelse i både text och video kommer framöver. Jag måste bara gå igenom det hela med Peter först, jag var i omgångar redigt smärtpåverkad så jag kommer inte riktigt ihåg allt 🙂