Mitt leende barn

Att starta och avsluta inlägg, kanske det svåraste jag vet. När jag funderar över någonting eller har en långvarig tanke så är det ju inget som jag har en början eller ett slut på, det bara är där, men det är ju knappast ett passande format för en blogg. Eller kanske jag ska börja göra så, börja blogginläggen mitt i och bara skita i början och slut? 🙂

Anyhoo, detta är mina nuvarande tankar som har snurrat i två-ish veckor. Att få se sitt barn le. Något man, eller i alla fall jag, tog för givet förut. Såklart ler alla barn! Alla barn är glada all the time och gör inget annat än att skratta dagarna runt. Right? Ja, kanske om världen såg ut som den gör på sociala medier. Föräldrar är lyckliga, sover massor och har precis lika mycket tid över som de hade innan de fick barn. Barnen är glada, gråter aldrig och anpassar sig till livet utanför livmodern på en gång.

Något som både är fantastiskt och förjävligt när ens (första) barn har äntrat världen är Google. Google har varit min bästa vän och värsta fiende. Google är superduper när det händer grejer med ens barn som man undrar är normalt eller ej, typ att de flagnar en massa hud, har hicka flera gånger per dag, eller sover med ögonen öppna. Det är också great att googla på grejer som händer med kroppen som man inte kan ringa sin barnmorska stup i kvarten om, typ om det är vanligt att inte känna någon kissnödig-känsla efter förlossning eller epidural, hur lång tid det tar innan svullnaden i ens hoo-ha lägger sig eller när faan allt vatten i benen och fötterna ska försvinna. Alla dessa grejer har jag googlat och fått svar på. Toppen!

Men något som är förjävla dåligt att googla på är vissa hemsidors listor över barns utveckling. Då menar jag absolut inte forum eller Facebookgrupper, de tycker jag är fantastiska eftersom det visar en nyanserad bild av hur olika barn kan vara och hur olika föräldralivet är från familj till familj. Men när du googlar på t.ex. “Barnets utveckling” så kommer det ofta upp sidor med listor över i vilken vecka saker händer. Exempelvis det här med leenden. Vecka fyra ska barn börja le, söka ögonkontakt med sina föräldrar och härma deras ansiktsuttryck.

Vet ni hur jobbigt det är då ens barn vid fyra-, inte ens fem veckor, inte har börjat le, söka ögonkontakt eller härma ens ansiktsuttryck? Det spär dessutom på ens oro när barnmorskan och läkaren vid 4-veckorskontrollen säger “Visst har han börjat le, va?”.

Vet ni hur glad man som förälder sedan blir när ens barn vid 5½ vecka bara helt plötsligt en morgon bestämmer sig för att le? Dessutom var det morgonen efter jag halva natten varit vaken och googlat på “Varför ler inte mitt barn?”. Ungen har väl superpowers som gör att han kan känna av när morsan är orolig 4 realz. Jag trodde att han var en butter suris som jag. Men hux flux hade vi en morgon ett leende barn som verkade gilla att bli gullad, petad på och nypt i kinderna, hakan och dubbelhakan. Bara sådär. Och känslig som jag är så grinade jag verkligen ögonen ur mig, det bara sprutade tårar åt alla håll och kanter och Peter satt bara och skrattade åt mig 🙂

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Ingenting, egentligen. Men till alla föräldrar där ute som är googlare som mig – låt era barn ta den tid de behöver och lita inte blint på diverse hemsidor som säger att det ska gå till si och då. När det gäller att söka information så tycker jag att stora Facebookgrupper är bäst. När det gäller individuella saker som t.ex. utveckling så kan man där läsa sig till vilken oerhörd skillnad det är från individ till individ.

Mina favoritgrupper för föräldraskap är:

  • Amningshjälpens slutna grupp (obviously, en grupp om amning)
  • Nära föräldraskap (för föräldrar som utövar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin)
  • Vegoparents (också ganska obvious, för oss som inte vill mata våra barn med vätskor eller delar från andra individer)
  • Genusmedvetet föräldraskap (för föräldrar med ett genusmedvetet förhållningssätt)
  • Vettiga Päron (för normkritiska och genusmedvetna föräldrar)

Dessa fem grupper har varit till en sjukt stor hjälp dessa första veckor. Det är också grupper där jag känner mig trygg och känner att jag i princip kan fråga vad som helst utan att bli dömd eller påhoppad, trots att de alla har så många medlemmar (mellan 2 300 och 19 600).

Nu blev det där ju ett litet sidospår.. men så funkar jag. Bra grupptips till de som är intresserade, i alla fall!

 

SLUT.

 

Baby Bubblan has arrived!


Jag skulle nog gissa att majoriteten av alla som besöker denna blogg redan vet att Bubblan äntligen har joinat oss, men om jag tittar på besöksstatistiken fr.o.m. dagen han föddes så verkar ju folk vilja ha någon slags uppdatering här ändå?

Vi kan ju börja med the basics.
Magnus ZACKARIAS Nordin kom den 20e maj 2017 klockan 12:50 (fast Peter insisterar att klockan var 12:55).
Han vägde 3678 gram och var 51 cm lång, under kurvan på både längd och vikt för snubbar som föds i vecka 41+5. Jag trodde att han skulle vara en megaunge med tanke på att jag nästan gick 2 veckor över tiden, men tänk vilken miniparvel vi skulle ha mött om han hade kommit som planerat, den 8e!

Jag var in för en hinnsvepning på morgonen den 19e och mina riktiga värkar kom igång vid 21 den kvällen. Vid 03 ringde vi till förlossningen, för då kände jag att jag inte längre kunde hantera värkarna själv genom andning, rörelse och massage. Runt 04 kom vi in på förlossningen och blev välkomnade av världens finaste personal. Jag är oerhört glad och tacksam över personerna som var med och hjälpte Bubblan till världen!

Jag tycker att tiden fram till mina krystvärkar gick relativt fort, och efter 40 minuters aktivt arbete (som allvarligt kändes som 3 timmar, var så ivrig att träffa Bubblan!) så kom han äntligen ut till the outside world och det kändes sååååå overkligt, och sjukt mäktigt!

Nu har det gått 10 dagar och vi har äntligen landat, fått in en ny familjerutin och känner oss någorlunda utvilade. Vi har hunnit med mycket på den korta tiden och dagarna har bara flugit förbi! Först idag har vi haft tid och möjlighet att höra av oss till alla i vår närhet för att informera och tacka för alla lyckönskningar.

Förlossningsberättelse i både text och video kommer framöver. Jag måste bara gå igenom det hela med Peter först, jag var i omgångar redigt smärtpåverkad så jag kommer inte riktigt ihåg allt 🙂