Apropå karma…

Vi har…. köpt hus? Vad är det som händer? Har jag missat att jag varit typ världens mest fantastiskt underbara person och därför får all denna goda karma slängd på mig?

Det känns fortfarande overkligt och som en dröm, förmodligen för att allt gått så fort.

Huset hade ett utgångspris som var över vår budget, vilket var anledningen till att vi inte ens gick på visningen.

Förut har vi gått på visningar av hus som vi egentligen inte haft råd med, men ibland har det kommit något hus som vi blivit kära i och då känns det som en kniv i hjärtat då vi vet att vi aldrig ens har en chans att vara med i budgivningen. På senare år har det även börjat kännas lite taskigt mot säljarna att komma på visning när vi vet att vi inte har råd. Lite som att ge dem falska förhoppningar.

I detta fall hade vi kniv i hjärtat-känsla utan att ens ha varit på visning. När huset hade kommit ut så träffade vi av en slump en av mäklarna som sa att de hade ett hus som verkligen skulle passa oss, så vi kollade på Hemnet direkt och fick samma känsla.

Perfekt storlek på tomten. Plats för flera bilar. Inte typiskt Svensson-look på huset. Fräscht hus utan omedelbart renoveringsbehov. Jättefin källare med plats för både gym, musikrum och pyssel/snickerirum. Och det bästa… PLATS FÖR ALLA! Det fanns rum till alla, vi behövde inte ens bygga till något rum, och det var dessutom bra storlek på alla rum.

Men, som sagt… över vår budget 🙁

Men på väg mot Stockholm och Foo Fighters-spelningen så hörde tidigare nämnda mäklaren av sig och frågade varför vi inte hade varit på visningen. Jag berättade sanningen men hon tyckte att vi skulle komma och kolla ändå. Så på vägen hem igen så åkte vi inte ens hem, vi åkte direkt och kollade på huset.

Och pang, störtkära på en gång! Huset var ännu finare än på bild och vi fick bara en så jäkla najs feeling när vi var där. Som att vi hade hittat hem. Och alla som jagat boende i flera år vet nog att det inte händer så ofta. Inte för oss i alla fall, vanligtvis är vår känsla “Jo, här skulle vi kunna bo, men….” och sen diverse anledningar varför husen inte passat. För små hus, för små gårdar, för små rum, för höga driftkostnader, för stora renoveringsbehov. Eller bara inte rätt känsla.

Men nu fick vi den känslan, på en gång. Vi gick igenom hela huset tre gånger, Peter är en jäkla petig hus-tittare men han hittade inget som avskräckte oss.

Vi ville ju ha huset men hade inte ens nog med pengar för utgångspriset, men mäklaren tyckte att vi i alla fall kunde höra med säljarna om dom ville fundera på vårt bud. Och det gjorde dom – och accepterade!

Känslan var typ WHAT, is this real life!?!? Efter typ 4 års letande så hittade vi vårt hus, bara sådär. Det hoppade upp i knät på oss.

När vi väl skrev alla papper så kändes det ännu bättre för säljarna var bara så jäkla fantastiska! Så härliga människor. Ni vet, såna som man bara känner att man vill bli kompis med?

Idag ska vi dit och kika igen. Vi gjorde ju en liten chansning och valde att säga ja till huset på en gång, vanligtvis har vi ju diskuterat saken med hela familjen och haft med alla barn på visningarna så dom också ska få känna efter om det känns rätt. Men vi var så jäkla säkra på att dom kommer älska det lika mycket som vi, så idag ska vi kika på huset med barnen + Peters mami med man + min mami. Önskar att jag kunde ta med brorsan också, men han kommer till Sverige först två veckor innan vi flyttar in 🙁

Och inflyttningen, ja… OM EN MÅNAD! Nej, nu har jag inte tid att blogga mer, jag måste ju packaaaa!

Hörs, hej!

 

(Bilder kommer förresten efter vi fått tillträde till huset, vill inte stjäla mäklarens bilder. Håll ut!)

Angående huset..

Jag har nog aldrig fått så mycket frågor om något som jag skrivit om på min blogg, som nu när jag skrev om att vi hade budat på ett hus. Jag skämtar inte när jag säger att jag säkert fått höra “Hur gick det med huset?” från 15 olika personer.

Som många listat ut, efter att jag inte skrev nåt mer om det, så blev det inget köp. På gott och ont, skulle jag vilja säga. Vi gillade ju alla huset. Väldigt mycket! Vi la bud direkt efter vi hade varit på första visningen. Jag var mest kär i att hela familjen faktiskt fick plats, att gården var så platt och fin och hade så mycket olika buskar och träd, och att det fanns plats för ett gym i källaren. Peter gillade storleken, att huset bara var 12 år, och alla möjligheter vi hade där. Drömmen, alltså!

Efter första visningen bestämde säljaren för att ha två visningar till, trots att vi redan hade lagt bud på utgångspriset. Ingen budade efter andra visningen och vi var ganska säkra på att ingen skulle buda efter tredje visningen heller, men vi såg den sista visningen som en av två saker – antingen skulle den få säljaren att inse att ingen annan ville köpa, eller så skulle den “rätta” ägaren få hitta sitt drömhus. Utgångspriset var ganska nära vårt bud-tak så vi hade inte råd att gå in i något budkrig och förstod att om någon annan var intresserad så skulle vi förmodligen inte vara de som köpte huset.

Vi gick i alla fall på tredje visningen också, mest för att kolla läget på hur intresset såg ut. Inte jättemycket folk, precis som på de tidigare visningarna. Vi knatade runt och kikade på huset för en tredje gång, men nu började vi tvivla. När vi stod nere i källaren och planerade vårt gym så hörde vi klart och tydligt hur en person gick uppe på våning två. I don’t know about you, men skulle vi ha ett trevåningshus så skulle vi gärna inte vilja höra våra familjemedlemmars fotsteg när de stillsamt går runt två våningar upp.

Och sen kom det vi hade väntat på, ett bud från en till budgivare. Nu i efterhand ångrar jag det, men då i stundens hetta så var vi så upprörda över att någon försökte stjäla vårt hus att vi la ett bud på en gång. Då hoppades vi på att den andra budgivaren skulle ge upp, men tack och lov så blev det ett till bud från dem och vips så hade priset gått över vår budget och vi var out of the game.

Vi har några krav på vårt framtida hus. Att gården är nog stor för hela familjen (runt 1000 kvm), att det finns nog med rum för oss alla eller åtminstone så att det finns möjlighet att bygga till nog med rum, känslan att vi inte behöver trängas även om det finns nog med rum. Bonus är om det finns extra rum, Peter skulle vilja ha ett musikrum, jag skulle vilja ha en ta det lugnt/mys/bokhörna och hela familjen vill gärna kunna inreda ett gym. Och nu kan vi nog även lägga till att huset inte får vara lyhört.

Efter detta hus har vi varit på flera lovande visningar. Ett hus var bara en gata ifrån huset vi la bud på. Varje gång vi åker förbi där så gör det lite ont i hjärtat, huset var billigt, stort och vi skulle ha fått fantastiska grannar! Men tyvärr fanns det både radon och asbest i huset och de två faktorerna är verkligen big NO-NO’s, oavsett hur fantastiskt huset är i övrigt.

Ett annat hus var både stort, fräscht och hade en gäststuga. Men låg längst uppe i en brant backe (tänk på vintern i en stad där det inte sändas lika mycket som i Norrbotten) och såldes för hela 50% mer än utgångspriset (450k över vår budget)! :O

Tidigare i veckan var vi på en jäkligt lovande visning. Stort hus, inte galet högt utgångspris, plats för alla + lite till och i ett fint område. Men det är några frågetecken som vi diskuterar med mäklaren om, känslan av att köpa grisen i säcken är stark. Chansen att vi budar är ganska hög, gör vi det så uppdaterar jag er på studs 🙂

Vårt allra första bud är lagt!

I nästan 3 år har vi nu letat hus. Vi har varit på otaliga husvisningar, säkert 20 stycken, men har aldrig hittat huset som gör att det pirrar i magen (eller jo, ett hus var perfekt men det var byggt med blåbetong och hade fasligt höga radonvärden, så det gick fetbort!).

När familjen är så pass stor som våran så är det lite svårare än medelfamiljen att hitta något passande. Lika länge som vi letat hus har vi ju gått och väntat på att våra köttdräkter skulle lyckas odla fram Zackarias, så vi har alltid letat efter hus med minst 5 sovrum. Helst 6. Jag kan ju på rak arm att det inte kryllar av såna hus i Härnösand, ännu mindre i de delar av kommunen som vi skulle vilja bo i. Antingen är de för små, för stora så att driftkostnaderna skenar iväg, för dyra, eller för svåra att bygga om.

Men nu! Igår var vi på visning och la ett bud direkt. Vi tänkte att det var lika bra,  alla andra gånger har vi avvaktat för att se hur budgivningen utvecklat sig. Men vad spelar det för roll om vi ger oss in i budgivningen och förlorar, eller inte budar alls och ändå förlorar? Nu hoppas vi att vi vinner, dock har vi en strategi och har bestämt oss för ett pris som vi är villiga att betala. Går det över det priset så kommer vi lägga oss, även om vi jättegärna vill ha huset. Vi har alltid haft tanken att rätt hus kommer bli vårt, blir det för dyrt så var det inte meant to be.

Hela familjen ryms, vi får plats med vår nya stora bil i garaget, köket är nog stort för vårt massiva köksbord, det finns badkar (så att Peter slipper vara olycklig och vara tvungen att duscha all the time), det finns massor av plats för oss att husera ett familjegym, och gården är av bra storlek med flera bärbuskar och fruktträd. It works, helt enkelt. Det finns lite småskavanker på huset, men tack och lov gifte jag mig med en sjukt händig människa som dessutom har myror i brallorna och har svårt att vara still 🙂

Och igår upptäckte vi en fantastiskt bra grej – att bära på husvisning! På alla andra husvisningar vi har varit på så har vi gått runt och kånkat på bilstolen (ja, Zacke har hunnit vara på tre husvisningar trots sin ringa ålder), men nu börjar ungen bli så tung att det är ganska jobbigt att gå runt några längre stunder med den. 10½ kilo väger dom tillsammans!

Igår var vi dessutom på visningen ganska länge eftersom Peter skulle syna varje lilla vrå. Jag tror att jag läste någonstans att en husköpare spenderar 25 minuter i ett hus innan de köper det, och den tiden stämmer nog överens med oss på nästan alla visningar vi varit på. Eftersom vi redan innan visningen visste att vi var intresserade så spenderade vi nu längre tid med att kolla överallt. Peter var till och med upp på vinden och kollade isolering och om det såg tätt ut runt braskaminens skorsten. Det funkade jättebra och Zackarias var nöjd hela tiden. 75% av besöket sov han 🙂

Förra veckan åkte vi till Kramfors och köpte en Aldoria bambu soft, en trikåsjal gjord av bambu. Den är helt utmärkt, för den leder bort värme nu på sommaren. Innan använde jag en Babylonia Tricot Slen som jag fick när vi hälsade på Isabelle och Beatrice i Pite när vi hämtade bilen. Det är också en trikåsjal men är gjord av bomull och är mycket tjockare och därför myyycket varmare. Jag älskar den sjalen, för det var med den som vi upptäckte att Zacke inte hatade bärdon, han gillar bara inte att bli buren i sele. I alla fall inte om man jämför med sjal ♥

Sidospår nu igen, jag får väl börja underteckna dessa inlägg
/Sidospårsdrottningen