Nu är jag preggo på riktigt

Den här veckan gick jag in i vecka 34. 6 veckor, mer specifikt 36 dagar kvar till BF. 20 arbetsdagar kvar på jobbet.

Jag får jätteofta (!) frågan om hur jag mår. Jag svarar i princip samma sak varje gång, “Jag mår prima men har lite problem att ta på mig skorna utan skohorn”. Det, plus att mina ben sväller upp som korvar om jag inte har kompressionsstrumpor på mig, är de enda “krämpor” jag haft som följt med mig genom graviditeten.

Men jag har haft jättemånga som stannat endast en liten stund – en vecka mådde jag illa, i flera veckor i början av graviditeten var jag vansinnigt trött, jag har haft en punkt ovanför vänster höftben som ett tag kändes som om någon höll på att brännmärka mig, jag har haft problem att ta djupa andetag då det känts som att lungorna inte haft plats nog i kroppen att expandera, i en vecka eller två hade jag problem med ryggskott, jag har haft lite falsk ischias, jag har haft fruktansvärt ont i både pattar och bröstvårtor, och lite andra såna där småproblem. Alla dessa grejer har hållt i sig i så kort tid och har stört mig så minimalt (förutom boobisarna, that shit was brutal!) att jag knappt förknippat det med att det har haft med graviditeten att göra.

Men nu! Nu har jag fått känna på hur det verkligen känns att ha problem som uppenbarligen har med Bubblan att göra. 1. Står jag en längre tid på jobbet så börjar jag få ont i ryggen. Det är okej om jag står upp men rör på mig, men en helt annan grej om jag är relativt stillastående. 2. Bubblan försöker bryta sig ut! Hela veckan har Bubblan tryckt nå jävulskt mot magen så fort jag varit igång och aktiv, och det försöker jag förstås vara om jag ändå ska stå upp på jobbet. Så fort jag gick någonstans så kändes det som att han med hela sin kroppsvikt försökte trycka ut hela magen. Inte ont, men sjukt obekvämt. Jag hoppas att han taggar ner lite framöver, jag har bara 4 arbetsveckor kvar på jobbet och vill gärna inte undvika att röra mig under den tiden.

Samma dag som vi gick in i vecka 34 så var vi även på besök hos barnmorskan, vi har förmodligen bara två besök kvar nu och det känns helt bonkers. Snart är Bubblan här! Tyvärr fick jag och Bubblan fara själva idag då Peter varit på utbildning, men det gick bra ändå. Precis på kurvan, just as last time, och 140 slag i minuten tickade det lilla hjärtat på i. Förra besöket berättade jag min oro över att jag inte gått up i vikt på 10 veckor och då var det skönt att få se att Bubblan växer som han ska och att hjärtat slår på och låter bra. Nu har jag gått upp 1 kg sedan förra besöket för en månad sedan, vilket heller inte är mycket kan jag tycka, men som heller inte spelar någon roll så länge liftaren i min mage mår bra ♥

In the clear

Som ni kanske förstår så är allt runt pappas begravning klart nu. Den 16e februari var själva begravningen och den var mycket fin. Jag är oerhört nöjd över den fantastiska prästen vi fick, Anna-Karin Jonsson. En mycket varm och förstående person som efter själva kyrkceremonin fick komplimanger av en familjemedlem som från början inte var något stort fan av att begravningen skulle hållas i kyrkan. Hon var bara så himla bra på alla sätt och gjorde begravningen till en mycket minnesvärd sådan. Dessutom kom det fler personer än vad vi hade räknat med. Fint att se.

Däremot är jag lika olycklig över cateringen till minnesstunden som jag är glad över Anna-Karin. Jag och Peter fick då “specialkost” eftersom vi käkar vegetariskt, och istället för smörgåstårta fick vi en landgångsmacka som det så fint hette. Ett polarbröd med smör, sallad, gurka, avokado och soltorkade tomater. Till detta drack vi kaffe och vatten, och till efterrätt fick vi en skopa vaniljglass med bär till. Notan för detta? 285 spänn per pers. För smörgåstårta, kaffe och en bakad kaka? 240 kronor. Enligt mig, jääääättekonstigt då vegankäk varken är dyrare eller konstigare än att dra ihop något på animaliska produkter, och när vi dessutom fick en jäkla macka som förmodligen kostade sjukt mycket mindre att tillverka än en hel smörgåstårta…. näe, det kan vi skippa att prata mer om för jag blir bara irriterad.

Något som istället är jättebra, jättekul, jätteskönt och alla andra slags positiva ord en kan tänka sig..
Samma dag som jag gick in i vecka 30 så var jag även till barnmorskan. De mätte Bubblan som ligger perfekt på sin kurva vilket jag var väldigt lättad över att höra då jag inte gått upp i vikt alls på 8 veckor. Sedan stack de mig i armen för att kolla hur jag låg till i blodsocker. Det såg bra ut! Jag ligger inte längre i riskzonen utan smack i mitten! Att försöka förklara hur jag kände mig när jag sedan klev ut från vårdcentralen är svårt. Så oerhört glad och lättad, och lätt. Som att jag helt plötsligt vägde 10 kilo mindre.

Den senaste månaden har jag mått jättebra. Minimalt med socker och regelbundna mål varje dag. Såhär kommer jag fortsätta äta genom resten av graviditeten, trots att barnmorskan inte sa något om jag bör fortsätta eller inte. Kanske jag även kommer fortsätta eter Bubblan är född, vi får väl se när vi väl kommer dit. Jag har svårt för att göra planer för en tid i mitt liv som jag inte vet något alls om, men jag vet i alla fall att jag inte mår toppen av en massa socker, pasta och bröd så jag kommer nog hålla in på sådant även då. Och det som är så toppen med det är att det är så enkelt. Jag har följt vissa dieter och kosthållningar förut men alltid fallit på sockret. Älskar godis för mycket. Men när jag gör det för hälsan och inte för att det sägs att det är bra eller för att gå ner i vikt eller vad det nu kan vara, så är det så himla mycket enklare. Både kroppen och hjärnan har lärt sig att de båda mår bättre utan that shit in their lives 🙂

Nu kan jag slappna av lite mer och fortsätta njuta av denna fantastiska graviditet. Jag är så fortsatt tacksam över hur jag mår i kropp och sinne och att jag bara kan luta mig tillbaka och hänföras över hur awesome kroppen är som är byggd på ett sånt sätt att den kan bygga en annan människa bara sådär. Det är helt amazing och så häftigt!

Kanske mer påverkad än vad jag tror.

Jag är introvert och jag älskar självsamhet. Att själv välja att vara på egen hand, utan att känna mig lonely. Jag älskar även att reflektera. Jag är sällan, förutom om jag kanske blir påhoppad, speciellt rapp i munnen. Min resonering och återkoppling fungerar bäst om jag får gå runt och fundera på saker ett tag.

Efter att ha haft tre dagar helt ensam att fundera på så kom jag idag på hur vanligt och “väntat” det är att en ska bli förkrossad när en närstående dör. Att en ska gråta och må riktigt dåligt. Och ofta är det så. Sist jag var med om ett dödsfall så reagerade jag inte alls som jag hade trott. Personen i fråga hade inte varit riktigt närvarande i mitt liv på flera år och när personen väl levde så hade vi knocked heads ett bra antal gånger och var inte alltid sams. När jag fick det samtalet kom reaktionen på en gång. Jag stod i ett förråd på jobbet och kunde inte tro mina öron. Jag försökte jobba på men alla mina tankar gick åt till att tänka på personen som nu hade förflyttat sig till ett högre medvetande. Jag tänkte på alla roliga stunder, på alla tråkiga stunder, på ett roligt ljudklipp som personen hade spelat in, på den gången jag fick en present som ursäkt för något personen hade gjort som gjorde mig besviken… ALLT kom rusande till huvudet och jag kunde inte hålla tillbaka gråten när jag berättade för min chef att jag var tvungen att åka hem.

Jag är ingen sådan person som kan lämna känslorna bakom och tänka på annat för att ta mig genom dagen. Det är en del av att jag är HSP och det accepterar jag fullt ut som en fin del av den jag är.

Men denna gång var det annorlunda. Inga tårar kom. Inga tankar kom, förutom “Hur fan är det här ens möjligt?” och “Vad ska jag ta mig till nu? Hur ska jag göra nu?”. Istället trädde en person fram som jag inte visste att jag var. Den som utan problem kunde ringa 15 samtal per dag till diverse instanser, som kunde ta möten med en begravningsbyrå och ta beslut utan att tänka “Jag undrar vad alla andra tycker att jag ska välja”, och att göra detta utan att prokrastinera en enda gång. För det är något som jag också är bra på, att skjuta på grejer som jag tycker på ett eller annat sätt är jobbigt.

Nu är i princip all planering inför begravningen klar, och då kom jag in i en ny fas. Jag, som vanligtvis har så oerhört enkelt för ord och kan snacka på hur länge som helst om vad som helst, är helt plötsligt väldigt tankspridd och hittar inte orden. Har en miljoner tankar och idéer som försvinner lika fort. Jag insåg inte det förrän i förmiddags när jag hade jättemycket kreativa idéer som jag hann bli jätte-excited över, som en sekund senare bara POFF, försvann från mitt medvetande. Jag kommer fortfarande inte ens ihåg om vilket ämne jag hade idéer om. Ännu mer uppenbart blev det när jag försökte spela in en video för att på YouTube också berätta vad som hänt denna vecka. Jag fick göra om hela videon tre gånger innan jag fick till en någorlunda sammanhängande video. Och då tog det mig 40 minuter, som jag lyckades redigera ned till lite mer än 16.

Då insåg jag att pappas död har strulat med min hjärna mer än med mina känslor. På ett sätt är det nästan lite spännande att fundera över hur jag kommer reagera härnäst. Människokroppen är helt fantastisk och slutar aldrig att förvåna mig, och att utforska mitt eget sinne är något som jag finner högst intressant. Psykologi i allmänhet är astounding! Nu blev det många engelska ord här, men damn – engelskan är, precis som svenskan ibland, överlägsen när det gäller att uttrycka sig med vissa ord.

Här nere klistrar jag i alla fall in videon, om det är någon som vill se den. Alla vet ju redan vad som har hänt och jag repeterar i princip bara samma som jag skrev i inlägget innan detta, men min blogg ser jag som en samlingsplats och då känns det konstigt att utelämna en video.

Diabetes, och döden.

Kanske inte den mest peppiga titeln jag någonsin haft på ett inlägg. Denna vecka har varit både tuff och lång, och än är den inte över.

Diabetes. Det ordet fick jag lagt i min famn i måndags och först visste jag inte vad jag skulle göra med det.

Jag och Peter var på besök hos barnmorskan, som till största delen gick bra. De stack mig i fingret (vilket inte var roligt men ändå okej), vi fick lyssna på Bubblans hjärtljud (som låg på 149 slag i minuten), de kollade blodtrycket som såg jättebra ut, och de mätte min mage. Men jag fick även veta att jag ligger i riskzonen för att få graviditetsdiabetes. Fan, inte det roligaste jag någonsin hört i mitt liv. Jag ligger fortfarande inom gränserna för att vara OK, men jag ligger högt. De frågade om jag har diabetes i min familj, vilket jag inte har. Jag hade heller inte ätit nyligen, som de trodde då det kunde ha varit en förklaring varför jag låg så högt i socker. Tittar en på resten av riskfaktorerna så stämmer det heller inte in på mig – övervikt, 35+ år, tidigare insjuknand i graviditetsdiabetes, eller om en fött barn tidigare som vägt mer än 4,5 kg.

Däremot kunde vi konstatera att en stor del av min kost bestod av kolhydrater, alla slags kolhydrater – både långsamma och snabba. Jag älskar bröd, pasta och potatis. Ärligt talat skulle kunna äta bara potatis eller pasta till middag, bara för att det är så gott. En matdag kunde ha sett ut så här: en macka innan jag gick till bussen, en macka + vitaminer när jag kommit till jobbet, en megaportion mat till lunch och en frukt till eftermiddagsfikat. Sen ofta inget mer, då jag antingen mådde not so great eller inte var hungrig alls efter lunchen.

När de först sa att jag låg högt i socker så fattade jag verkligen ingenting. Jag äter inte onyttigt och väldigt sällan godsaker. Men tänker en efter så är ju min (fd.) kosthållning inte världens bästa sätt att hålla blodsockret på en jämn nivå. Så jag fick hemläxa till nästa besök – håll koll på kolhydraterna, och mer träning. Det är som svärmor sa – “Det är bara att ställa sig i ledet”, så i måndags fick jag sätta mig i skolbänken igen.

Min första tanke var att käka mindre kolhydrater, typ LCHF-stuk som jag kan utan och innan (jag åt en period så och mådde toppen tills jag fick ett antal gallstensanfall, då slopade jag den kosthållningen). Men efter ett snack med en god vän som har diabetes så föll poletten ner och jag insåg att jag behöver äta mer likt GI-metoden. Långsamma kolhydrater, många men små mål om dagen för att stabilisera blodsockret. Idag är det fredag och ännu har jag inte haft en dag där jag varken känt mig hungrig eller mätt, vilket verkar vara det optimala för blodsockret. Nu äter jag 6-8 små mål eller snacks om dagen istället för 4.

Träningen har det gått värre med. På måndagen var jag bara förstörd hela dagen och ingen lust som helst att träna. Jag mådde så jävla dåligt över att jag fått Bubblan att kanske må dåligt. Att ha en så dålig kosthållning att mitt ofödda barn måste börja producera extra insulin för att ta hand om det min kropp inte klarat själv – fyfan vilken hemsk tanke! Jag kände mig som världens egoistkärring som inte tänkt på det innan.

På tisdagen kom nästa grej, som jag både var förberedd på men ändå inte. På måndagen blev jag kontaktad av min pappas god man som berättade att han hade hamnat på sjukhus med lunginflammation och en förmodad pågående hjärtinfarkt. Det var inte jättekonstigt, då min pappa de senaste åren varit in och ut ur sjukhus på grund av diverse grejer. Men han har alltid klarat sig, precis som sin mamma Fanny så var han en envis människa.

På tisdagen hade hans god man varit på besök på sjukhuset. Pappa hade varit vaken och medveten, pratat med sin god man och även med ronden som var där samtidigt. Jag fick ett SMS på min lunchrast om att läget var stabilt och att han skulle höra av sig om han fick mer information. En kvart senare kommer bomben – min pappa hade mycket hastigt dött bara en halvtimma efter att han haft besök av sin god man. Ronden hade i princip varit inne hos honom, hunnit gå ut i korridoren, insett att något inte stod rätt till och tagit sig tillbaka till rummet och då hade han redan avlidit. Hur är det meningen att en ska reagera i en sådan situation, egentligen? Helt plötsligt blev jag insvept i en helt annan verklighet, kändes det som. Delägare i min pappas dödsbo, vilken bisarr grej att titulera sig som. Ansvarig för hans kropp, hans begravning, hela hans före detta liv. Kontakt och möte med begravningsbyrå, oändliga samtal till nära och kära, Skatteverket, banker och andra myndigheter.

Jag är just nu oerhört tacksam för min förmåga att “lära mig det som behövs”. Det har jag tidigare ofta använt i arbetslivet, att behöva lära sig någonting så fort som möjligt för att någon bara behöver lära sig det, för att det har varit bråttom och för att jag inte haft något annat val. Lite så känns det nu också. Det har bara gått 3 dagar men det känns som att jag har hanterat ärenden, människor och samtal för en hel livstid. Tack och lov har jag stort stöd i min familj och även i min pappas fd. god man som idag bara är… en vänlig privatperson. Det känns också skönt att ha möjligheten att ta alla beslut gällande pappas begravning på en begravningsbyrå i Sundsvall, som i sin tur arbetar tillsammans med begravningsbyrån uppe i Piteå.

Jag känner mig stark just nu, kanske för att det här bara känns som en uppgift, för att det känns som att det här egentligen inte har med min pappa att göra. Jag ska bara ordna med grejer runtomkring. Men jag tänker på alla människor där ute som får ett sånt här besked, bryter ned av smärta och sorg och fortfarande måste hantera alla saker runt begravning och dödsbo. När någon ska gifta sig så blir det ofta uppenbart hur oerhört mycket förberedelser som krävs och hur många timmar, dagar, veckor och månader som de flesta planerar. Men när någon dör så inser en inte hur mycket beslut och förberedelser som också måste falla på plats, och då har en dessutom endast en månad på sig efter dödsdagen att genomföra begravningen. Det finns ingen tid att känna, det finns ingen tid att tänka. Saker måste bara göras. Nu.

Jag som vanligtvis är en så oerhört känslig person har inte än fällt en enda tår. Tankarna bara går runt, runt, runt och det är svårt att slappna av och njuta av livet som händer runtomkring. Från vad jag har hört så lugnar det ned sig lite efter att begravningen är genomförd, så jag ser det som någonting positivt att allt måste vara gjort inom en månad.

Vecka 25, och mina stackars fötter

Jag undrar hur många gånger jag kommer hinna säga att tiden bara flyger förbi innan denna resa är slut och nästa resa börjar? Jag räknar tiden i månadslöner kvar att köpa grejer för. Vi har inte handlat allt för mycket nu under januari eftersom vi redan har köpt de riktigt dyra sakerna (som dessutom inte var dyra), så nu har vi 3 löner kvar att handla småkrafs på. Än har jag alltså inte panik 🙂

Här är veckans preggo-info!

 

Så här ser även Bubblan ut här ute i verkligheten för tillfället.

Tänk att det fortfarande syns så lite framifrån, förutom att naveln ser lite wonky ut.

Fortfarande inga gravidkrämpor, FÖRUTOM….. Herregudis vad mina fötter svullnade upp häromdagen! No joke, de var typ två storlekar större än vanligt. Jag har märkt att jag haft lite vatten i fotlederna då jag på kvällarna har haft ganska djupa märken från sockarna, och tänkte i torsdags på jobbet att jag var så varm om fötterna och att skorna kändes så små. När jag sen skulle gå och lägga mig på kvällen så skrattade både jag och Peter åt fötterna. Jag har vanligtvis ganska knotiga/seniga händer och fötter, men senorna på fötterna syntes inte ens. Peter fixade en lösning genom att lägga soffkuddar under fötterna på mig när jag skulle sova. Inte det mest bekväma att sova med, men det fungerade. I helgen har det varit mycket bättre, men jag vet inte om det är tack vare att jag inte stått så himla mycket eller om det bara blivit lite bättre (sover fortfarande med en soffkudde). Jag har beställt två par kompressionsstrumpor från någon random webshop, hoppas storlekarna passar bara.

Det sjukaste är ändå varför fötterna och benen svullnar. Saxar från babyhjälp.se:

När du är gravid ökar mängden vätska och blod i kroppen för att tillgodose både kvinnans och barnets behov. Denna vätskas samlas nu lättare i dina vävnader, till följd av det större blodflödet.

Trycket från din växande livmoder på de stora venerna vid ryggraden (som leder blodet tillbaka från benen till hjärtat) stoppar upp flödet och mer vätska stannar i benen.

Jaha? Tack så jävla mycket, livmoder! 🙁

Födelsedagsmiddag

Kan ni tänka er att den där lilla kattälskande parveln igår fyllde 40 bast? Världens bästa storebrorsa!

För att fira denna magnifika varelse så slängde vi in morsan i bilen och begav oss till Sundsvall för att gratta gubben och käka på restaurang. Av många olika anledningar föll lotten på Flavors i Njurunda. Det var inte vi som valde ställe men tack och lov har vi kompisar som respekterar vårt livsval och därför bestämde sig för ett ställe där det fanns vegetarisk mat.

Vi älskar burgare så vi valde båda samma mat. Dock ringde vi dagen innan och frågade om den var veganvänlig och då sa de att de kunde fixa något annat om det fanns något speciellt vi var sugna på. Men burgaren blev bra! Det enda icke-veganska på den var brödet så de fixade ett annat till oss och oh man, was it good!

Tyvärr var detta bästa bilden jag fick på maten för att jag är sämst på low light foto och lyckas aldrig bli bättre. Men som sagt, burgaren var sjukt god! Det var någon variant av svarta bönor som amazingly höll ihop ordentligt bra (vi lyckas aldrig med det här hemma), tillsammans med den godaste klyftpotatisen ever och en barbeque-ig sås som var för stark för mig. Orkade inte ens äta upp allt. Dock prejade jag i mig en efterrätt också, jag kunde inte hålla mig då jag har hört så många gånger att de tillverkar fantastiskt god glass. Alla deras sorbetglassar är veganvänliga, hur skulle jag kunna säga nej? 🙂

Som en häftig surprise så kom Gycklaren Arkadia förbi mitt i alltihop och körde en massa coola tricks för födelsedagspojken (och oss andra också förstås). Jag blir alltid lika impad när jag ser honom uppträda och det är så jävla jobbigt i efterhand när jag försöker lista ut hur fan han gör men aldrig lyckas. Bland annat körde han ett trick som liknade ett som han gjorde när han trollade på en av tjejernas födelsedagskalas för några år sedan. Jag ska inte försöka förklara, för det går verkligen inte. Our minds are blown every time. Sedeln ovan var del av ett trick som jag fick medverka i, och sedan fick jag behålla sedeln som ett minne.

Nu har ju dessutom en ny säsong av Mysteria, som han medverkar i, börjat på SVT. Glöm inte att kolla!

Vecka 24

Nu börjar dagarna och veckorna swisha förbi, alltså. På gott och ont. Samtidigt som det känns som att jag varit gravid i halva mitt liv och att det går segt framåt så går det ändå fort och insikten att jag om bara några månader kommer vara morsa till en liten huligan kryper sig på.

Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att jag mår så fantastiskt bra, inga krämpor och ingenting att klaga över förutom en liten cirkel på magen som gör att det ibland känns som att någon försöker brännmärka mig. Tydligen är det rätt vanligt och beror på hormoner och nerver. Men vad är det att klaga över när jag är pigg, får sova ordentligt, inte har varken ryggont eller foglossning och inte har svällt upp som en ballong (än)? 🙂

Nu har jag i alla fall klivit in i vecka 24. Här kommer lite info och grejer från två appar som jag bara älskar! Det är så kul att titta in på hur Bubblan mår och växer!

Den här svenska appen (PregLife) uppdateras “bara” en gång i veckan med denna info, men är bra på så många andra sätt. Bland annat har den en graviditets- och babyviktkurva som en kan uppdatera hur ofta eller sällan en själv vill. Dessutom har den en sjukt bra checklista över allt en brukar behöva inför förlossningen och det nya livet som föräldrar. Checklistan kan en fylla i eftersom en skaffar alla grejer som behövs, vi har hittills betat av 25% av listan.


Den andra appen (Ovia Pregnancy) är på engelska och olik på så sätt att en kan surfa in flera gånger per dag och få ny information. Någon dag kan det stå uppdateringar om hur stor Bubblan är, hur ögonen utvecklas just nu, vad Bubblan har för sig när jag känner att han rör sig så himla mycket osv. Det gör att det alltid är intressant att kika in på appen och kolla om det har kommit något nytt. Också är det bilderna ovan, förstås. Uppdateringar om hur stor Bubblan är (det går att välja mellan olika teman, jag har valt “Weird but cute animals” men det finns även “Fruits & vegatables”, “Parisian bakery” och “Fun & games”) och hur stor lille handen är just nu jämfört med hur stor den kommer vara när Bubblan äntligen joinar oss här ute.

Det är just den där handgrejen som får mig att fatta hur kort tid det egentligen är kvar. Händerna har ju för tusan nästan växt klart! Och än har jag idag 111 dagar kvar till BF.

Time flies when you’re having fun!

Föda utan rädsla

Vilken jäkla tur jag har ibland. För ett tag sedan postade jag i en föräldragrupp på Facebook och frågade efter information om hur någon som vill ta sig igenom en förlossning utan smärtlindring skulle gå till väga. Jag har aldrig varit en för smärtstillande och gillar fortfarande inte att ens ta värktabletter, så att klara mig utan smärtstillande genom förlossningen är något jag verkligen håller tummarna för kommer funka. Jag skrev så här:

För något år sedan berättade någon för mig att denne fött barn utan smärtlindring och att denne istället mediterat (eller något liknande) sig igenom förlossningen.

Finns det någon term för denna metod, eller kanske någon här som fött barn så? Jag skulle vilja lära mig mer om det.

Jag fick jättemycket bra tips och tricks! Metoder som hypnobirthing, dyktekniken, yoga nidra, och till och med akupunktur. Tricks som visualisering, andningstekniker, varma kuddar/duschar/bad och avslappningsövningar. Två boktips jag fick var “Att föda” av Gudrun Abascal och den ni ser ovan, “Föda utan rädsla” av Susanna Heli.

Några dagar innan jag ställde frågan på Facebook hade jag dessutom fått erbjudande av Storytel (app för ljud- och eböcker) att komma tillbaka i en månad för endast 9 kronor, så det nappade jag på. Karma kicked in och Susannas bok fanns i appen och jag har läst den på paddan på bussen till och från jobbet. I am amazed. Jag var helt såld från början då hon redan efter några sidor börjar förklara om avslappning och visualisering, något som jag känner mig hemma med då jag utövar visualisering i andra delar av min vardag och liv.

Innan boken så har jag haft en liten gnagande känsla av oro inför förlossningen, men inte allt för mycket. Jag är ganska bra på att ta smärta och att inte klaga över den, men så många gånger som jag hört att förlossningssmärtorna är olikt något annat så tyckte jag att det kändes skrämmande att ge sig in i något som jag inte vet någonting om. Men något i boken som verkligen hjälpte med det är att hon förklarar var smärtorna kommer ifrån, vad det är som gör ont och varför kroppen beter sig som den gör. I korta termer förklarar hon alltså att smärtan kommer från att kroppen hjälper till att föra barnet från magen till världen.

Hon pratar även mycket om att det ofta inte är smärtan som är problemet under en förlossning utan rädslan för smärtan, att rädslan kan göra att vi ofrivilligt spänner oss och på så sätt arbetar emot kroppen. När hon förklarade det som att smärtan faktiskt är något positivt eftersom det är ett tecken för att kroppen försöker arbeta för att låta en träffa sitt barn så är det svårt att argumentera emot – det bästa är ju att försöka slappna av och låta kroppen göra sitt.

Men förståelse gör ju förstås inte allting och lär ju absolut inte göra att en automatiskt slappnar av och låter värkarna komma utan att kämpa emot. Nu ska jag läsa Gudruns bok, kolla upp det här med yoga nidra, läsa på lite mer om dyktekniken och börja slipa på vilka visualiseringsbilder jag vill fylla huvudet med inför förlossningen.

Om någon som går i barnatankar eller som redan är gravid funderar på att läsa boken, DO IT. Jag kommer nog läsa den flera gånger om.

Oväntat känslosamt

Nu var det oerhört länge sedan jag gjorde någon slags yoga. Det var nog kanske till och med ett år sedan! När jag blev gravid så tänkte jag mig att jag skulle börja köra regelbundet på en gång för att stärka kroppen, men hux flux hade tiden gått och nu har jag nästan gått 60% av tiden och ännu inga yogapass.

Jag kollade på en YouTubevideo från en av mina favoritkanaler, AsapSCIENCE, häromdagen. Videon handlade om vi som prokrastinerar och varför vi inte bör göra det. Jag är en biiiigtime procrastinator och har alltid varit. “Jag gör det imorgon”, “det är bättre om jag gör det ikväll istället för nu”. Så låter det alltid. Men i videon sägs det i alla fall att anledningen till att vi inte borde skjuta på saker är att eftersom anledningen till att vi inte gör dem nu är brist på motivation, och att motivationen förmodligen inte helt plötsligt bara kommer komma till oss om vi gör det senare istället för nu, när vi ändå tänker på det. Typ.

Huuuur som helst. I och med nya datorn så kan vi ju spela här i hushållet nu för tiden, och medan Peter ikväll spelade Mass Effect 2 så hade jag tänkt läsa Föda utan rädsla, men blev lite förbannad över att paddan betedde sig som ett arsel. Då blev det yoga istället. Jag har tänkt hela veckan att jag ska passa på att börja så jag får in en rutin när barnen är hos deras mamma eftersom det på pappaveckorna är lite svårt att få ihop nog med lugn egentid när det ska lagas mat, hjälpas med läxor och förstås umgås.


Men idag blev dagen, och denna videon för att vara specifik. Jag har yogat till Adrienes videos jättemånga gånger förut och tycker att hon är sjukt rolig och härlig. Dessutom innehöll denna video en annan person som jag diggar tack vare hennes härliga sätt – Hilah från YT-kanalen Hilah Cooking.

Jag hade dock inte förväntat mig vilken reaktion jag skulle ha när jag satte mig ner på mattan. Jag vet att jag är mer känslosam nu som gravid, och med tanke på att jag redan innan min lilla liftare i magen alltid har varit en känslomässig person har alltså gjort att jag nu för tiden är helt galet känslig. Glad, ledsen, upprörd, uppspelt, stolt eller whatever – jag grinar för allt. I yogan har jag bara gråtit en gång förut och det var mer tårar tack vare att jag släppte på spänningar och känslor.

Denna gång var det helt annorlunda. I början av videon går hon bara igenom andning och pratar om hur vi nu andas och yogar för två, och hur prenatal (alltså tiden innan en föder) yoga bland annat handlar om att känna kopplingen till sitt barn och till sin kropp. Jag vet inte varför, men tanken på det fick mina ögon att explodera med tårar och jag hade lite svårt att andas in genom näsan för att den snabbt täpptes igen. Helt galet. Men efter vi hade gått igenom andningen så gick det betydligt bättre och jag lyckades till och med andas genom näsan 🙂

Om jag är så här känslosam över ett yogapass, hur kommer det gå för mig under och efter förlossning? Ojoj, mycket tankar och känslor runt just detta ämne, förlossningen. Men det kan vi ta någon annan gång, för nu ska jag sova och förbereda mig för den kommande jobb- och barnveckan! ♥