Just life, ya know?

Två roadtrips på en vecka

De som följer mig eller Peter på Instagram eller Snapchat vet redan att vi tidigare i veckan tog tåget upp till Boden för att shoppa. Shoppa var ju det vi gjorde men det låter aningen fel att säga det när det var en bil vi köpte. Men vi åkte i alla fall hem med en Dodge Journey. Äntligen en sjusitsig bil, nu ryms alla i familjen! Zackarias har bara bott med oss i fem veckor och vi har ju bara de äldre barnen varannan vecka men det har redan känts av att alla inte har kunnat åka med när vi varit ute och kört.
Det är några småfel på bilen, men det väntade vi oss. För det snorbilliga priset vi fick den för är det en sjukt bra bil och Peter är helt störtkär i den 🙂
Vi åkte som sagt med tåget upp. Klev på klockan 03:50 och var framme klockan 10:20. Efter lite provkörning åkte vi ner till Pite först och hälsade på familjerna Landberg/Krafft och Gustafsson. Vi stannade och fikade lite vilket alltid är väldigt farligt, för så fort jag spenderar tid med mina nära & kära i Pite så saknar jag dem så jääävla mycket. Jag skulle nog fan kunna flytta tillbaka dit om det inte var så att vi redan var rotade i Härnösand. Jag är hemskt tacksam att jag har Isabelle & Andreas här nere, en liten slice av Norrbotten ♥
Vi fick även in en liten träff med “min största idol” som hon gillar att kalla sig själv, min lilla pluttkusin som nu titulerar sig som Zackes Tant Lisa. Hon är förjävligt härlig och jag blir alltid så himla glad att träffa henne! Det är som att träffa en bättre version av mig själv 🙂

 

Idag bestämde vi oss även för att ta en snabb tripp till Örnsköldsvik. Förra året åkte vi ner till Gävle för att vara där nere en helg och fira tjejernas födelsedagar med hotell- och restaurangbesök. En solig dag tog vi oss även en dagstripp med båt till Limön. Det var så himla kul för hela familjen även fast vi på Limön “inte gjorde nåt”, vi kände att vi fick lite mersmak så nu funderar vi på om vi ska ta barnaskaran och åka iväg till Ulvön utanför Örnsköldsvik.
Precis som Limön har Limöbåten, har Ulvöhamn m/f Ulvön och m/f Minerva som åker fram och tillbaka hela dagarna.

VI åkte först till Örnsköldsvik för att min förvirrade hjärna trodde att båtarna gick därifrån, men då fick vi snällt ställa oss på en parkering och kolla Google Maps och jag fick erkänna att jag var helt ute och cyklade. Tur att det inte var skarpt läge och att vi skulle åka med båten där och då, det är därför jag gillar att reka innan jag ska göra saker som jag aldrig gjort förut.
När vi kom fram till hamnen så tog vi oss en liten promenix i alla fall och fick oss lite luft, kikade på båten som kom i hamn precis när vi parkerat, och såg oss runt lite.

Mycket fint! Med tanke på hur nice själva hamnen båtarna går ifrån är så har jag nu väldigt höga förväntningar på själva ön (mycket logiskt, I know!) 🙂

Jag är “det där jobbiga problemet”

Bild av Ti.mo
Jag kom just hem från ett besök på banken där jag fått hjälp med ett (vad som verkar vara) komplicerat ärende. Dock inte min egna bank.
För att göra en lång historia kort: min pappas bouppteckning är nu avklarad och därför behöver jag avsluta hans bankkonton. Hans bank är Sparbanken Nord, vilket är en fristående bank och finns endast i Norrbotten.
Jag var inte supersugen på att vid 39 veckors graviditet åka 100 mil för att göra ett bankärende som tar en kvart. Jag pratade därför med Sparbanken Nord förra veckan och förklarade min situation och frågade om det gick att ordna brevledes istället. De svarade mig då att jag skulle gå in på min egen bank och att de skulle kunde hjälpa mig där. Jag frågade specifikt om jag kunde gå in på Nordea (och inte Swedbank, som i vissa situationer verkar kunna samarbeta med Sparbanken Nord), och de sa ja.

Jag och Daniel gick därför in på Nordea igår och hela besöket går typ såhär:
Jag: Hej! *förklarar situation* Sparbanken Nord sa till mig att jag kunde komma till er så kunde ni hjälpa mig med kontoavslut.
Bankperson: Nej tyvärr, sånt gör vi inte här.
Jag: Men Sparbanken Nord sa specifikt att Nordea kunde hjälpa mig med det här.
Bankperson: Hmm, vänta. *frågar kollega*
Kollega: Det skulle kunna gå, det går ibland men ibland inte och då godtar inte den andra banken det och skickar bara tillbaka alla papper.
Jag: Fast jag har fått bekräftelse på banken ifråga och de säger att det ska gå bra.
Kollega: Jaha, okej! Men kopiera alla bouppteckningspapper och gör ett försök!

Jag ger bankpersonen alla dödsbo-, boupptecknings- och bankpapper jag har gällande farsan.

Bankperson: Hmm, det är nog bäst att jag ringer Something Something (vad jag uppfattar är Nordeas interna kundtjänst, typ).
Bankperson: *ringer och pratar*
Bankperson: Nähä, dom sa åt mig att ringa Juridik. Då gör jag väl det då.
Bankperson: *ringer och pratar*
Bankperson: Nähä, dom kunde heller inte hjälpa mig. Jag ringer Sparbanken Nord och ser vad de har att säga då.
Bankperson: *står i telefonkö i några minuter*
Bankperson: Men det här känns ju som ett lönlöst uppdrag. Har du varit in på Swedbank och kollat om de kan hjälpa dig?
Jag: Näe, eftersom Sparbanken Nord sa åt mig att gå hit.
Bankperson: Fast på alla papper du har här så har Sparbanken Nord samma utförande som Swedbank har, så de är säkert ihopkopplade på så sätt att de kan hjälpa dig där.
Jag: Fast när jag flyttade hit ner från Piteå så fick jag byta bank till Swedbank för att Swedbank kommer inte åt Sparbanken Nords konton.
Bankperson: Fast jag tror att det är bättre att vi gör så. Gå dit, och om det inte funkar så får du komma tillbaka så får vi lista ut något sätt att hjälpa dig på.

Så då fick jag ta mitt pick och pack och gå därifrån. Jag ville inte att Daniel skulle behöva följa med till ännu en bank och bara sitta och vänta (boooriiing), så jag bestämde mig för att ta trippen till Swedbank idag istället.

Där skulle jag egentligen inte ha fått hjälp eftersom jag inte är kund där. Jag fick det förklarat som att jag i såna fall skulle ha behövt öppna ett konto hos dem. MEN! Då frågar bankpersonen “Men har du inget gammalt konto kvar här då?” (jag hade förklarat att jag visste att Sparbanken Nord var en fristående bank eftersom jag varit tvungen att byta, men att jag bara kom för att Nordea sa åt mig).
Vi kollade, och japp – jag hade ett gammalt sparkonto med 0,02 kronor på, och vips så var jag visst kund hos Swedbank utan att jag visste det. En kvart senare hade jag fyllt i lite papper, lämnat mina kontaktuppgifter till bankpersonen och sen var allt klart.

En undrar ju varför det var så jävligt svårt för Nordea, min egen förbenade bank, att skriva ut lite papper för mig att fylla i när det var så sablarns enkelt för min icke-bank att göra det?
Vi avslutade mötet med att bankpersonen sa “Sådär, nu slipper Nordea oroa sig för det här jobbiga problemet!”. Jag förstår att problemet egentligen menades vara mitt bankärende, men jag tyckte att det var en komisk tanke att jag är det jobbiga och höggravida problemet 😉

Officiellt föräldraledig

Igår jobbade jag min sista arbetsdag för detta år. Nu är jag officiellt föräldraledig i väntan på att Bubblan bestämmer sig för att komma. Eftersom jag har varit så pigg under hela graviditeten så trodde jag att det skulle vara lugnt att jobba fram tills 10 dagar innan BF (beräknad födelse, för er ej insatta) men tisdag-fredag hade jag gärna varit ledig av den enkla anledningen att jag börjat känna mig ganska tung i kroppen och att vattnet i mina fötter numera har slagit ett onödigt högt rekord.

Bilden ovan kanske ni redan har sett om ni följer mig på Facebook eller Instagram, jag fick en jättefin farvälpresent av mina arbetskamrater Sara, Anna och Mats. Älskar såna här presenter, det känns verkligen som en riktig tanke finns bakom. En gång fick jag present av en annan arbetskamrat, Erika. Om jag inte kommer ihåg fel så fick jag den gången kikärtor, mandlar och två olika mjölsorter 🙂

Så nu är jag som sagt ledig.. min första lediga dag (trots att det är helg) firade jag med att köpa lite sjukt billiga kläder till El Daniel och Bubblan. Det var loppis och klädbytardag här i Härnösand så jag och Isabelle drog dit och fyndade, båda två. Till Daniel hittade jag ett par häftiga shorts med piratmotiv på och till Bubblan fyndade jag en mössa, en (regnbågsfärgad ♥) fleecejacka, tre par byxor och fyra bodys. För 155 kronor!

Sen hann vi bara gå hem och lämna av grejerna innan vi drog iväg på nästa event – en bärträff. Bär som i bärsjal och bärsele, inte som smaskiga bär som en äter. Det skulle förvåna mig om jag inte har träningsvärk i kinderna imorgon, det var länge sedan jag log så mycket åt så många härliga barn. Det är så kul att se att barn har egna små personligheter och ännu roligare att se hur de interagerar med varandra. Jag var mest där för att iaktta eftersom jag inte har någon liten person att sätta i sele eller sjal än, men det kändes lyckat och givande ändå. Mycket trevligt att träffa andra, likasinnade personer som är intresserade av samma saker och som dessutom verkligen verkade veta vad de snackade om. Jag har lånat en sele och köpt en sjal av Isabelle så nu känner jag mig lite redo för att sjala upp Bubblan när han väl kommer.

Idag hade jag tänkt fortsätta måla på spjälsängen som jag gjort hela veckan, men känner nu att jag faktiskt vill ta paus från det ikväll. Jag ska nog bara vika lite tvätt, ta en dusch och sen sätta mig och läsa Föda utan rädsla igen. Jag har ju redan läst den en gång. Då läste jag e-boken men nu köpte jag hem den som fysisk bok eftersom den redan var utlånad på biblioteket. Den gav mig ett oerhört lugn sist jag läste den, så för att verkligen pränta in den i skallen ska jag läsa en gång till. Andningsövningarna som beskrivs i boken känns ju aningen mer påtagliga nu än vad de gjorde för två månader sedan.

Tio dagar kvar!

F E M Å R ♥

Det här är inget mer än ett blödigt inlägg om hur lyckligt lottad jag är som idag får fira att det var 5 år sedan jag la ögonen på denna godbit för första gången.

Jag kommer ihåg det så himla väl. Jag kommer ihåg vad vi båda hade på oss för kläder och att han hade sin vita keps bak och fram och var så sanslöst glad och positiv. Det var min första dag på jobbet och ingen var lika peppig och uppåt som han var. “Ring mig om du har några problem så kanske jag kan hjälpa dig”. Jag hade jävligt mycket problem och fick jävligt mycket hjälp, hade jag inte haft Peter den dagen, den veckan, den månaden, så hade jag haft det skitsvårt på jobbet och vi hade nog dessutom inte kommit varandra så nära som vänner så pass fort som vi gjorde. Han var min klippa då och är det än idag, den personen som stöttar och övertygar mig om hur bra jag är, som turnar my frown upside down och som fortfarande kan få mig att skratta som en crazylady varje dag. 1826 dagar senare.

Det är så enkelt att leva i nuet och att tänka på vilken härlig tillvaro vi har just nu, men jävlar i gatan vad jag inser hur mycket grejer jag valt att glömma bort när jag tänker tillbaka på allt som blivit slängt åt vårt håll och som vi varit tvungna att kämpa oss igenom. Men jag är oerhört tacksam för de kämpiga första år vi fick tillsammans, för nu finns det inte ett jävla skit som skulle kunna sära på oss. Jag menar, karln står till och med ut med både mitt gravidhormonshumör som jag hade där ett tag, OCH mitt humör när jag är hangry (ilsk pga. hungrig). Vad mer kan en flicka önska sig? 😉

Det enda hindret vi behöver komma över nu är Peters totala ointresse av korrekt grammatik 😀

In the clear

Som ni kanske förstår så är allt runt pappas begravning klart nu. Den 16e februari var själva begravningen och den var mycket fin. Jag är oerhört nöjd över den fantastiska prästen vi fick, Anna-Karin Jonsson. En mycket varm och förstående person som efter själva kyrkceremonin fick komplimanger av en familjemedlem som från början inte var något stort fan av att begravningen skulle hållas i kyrkan. Hon var bara så himla bra på alla sätt och gjorde begravningen till en mycket minnesvärd sådan. Dessutom kom det fler personer än vad vi hade räknat med. Fint att se.

Däremot är jag lika olycklig över cateringen till minnesstunden som jag är glad över Anna-Karin. Jag och Peter fick då “specialkost” eftersom vi käkar vegetariskt, och istället för smörgåstårta fick vi en landgångsmacka som det så fint hette. Ett polarbröd med smör, sallad, gurka, avokado och soltorkade tomater. Till detta drack vi kaffe och vatten, och till efterrätt fick vi en skopa vaniljglass med bär till. Notan för detta? 285 spänn per pers. För smörgåstårta, kaffe och en bakad kaka? 240 kronor. Enligt mig, jääääättekonstigt då vegankäk varken är dyrare eller konstigare än att dra ihop något på animaliska produkter, och när vi dessutom fick en jäkla macka som förmodligen kostade sjukt mycket mindre att tillverka än en hel smörgåstårta…. näe, det kan vi skippa att prata mer om för jag blir bara irriterad.

Något som istället är jättebra, jättekul, jätteskönt och alla andra slags positiva ord en kan tänka sig..
Samma dag som jag gick in i vecka 30 så var jag även till barnmorskan. De mätte Bubblan som ligger perfekt på sin kurva vilket jag var väldigt lättad över att höra då jag inte gått upp i vikt alls på 8 veckor. Sedan stack de mig i armen för att kolla hur jag låg till i blodsocker. Det såg bra ut! Jag ligger inte längre i riskzonen utan smack i mitten! Att försöka förklara hur jag kände mig när jag sedan klev ut från vårdcentralen är svårt. Så oerhört glad och lättad, och lätt. Som att jag helt plötsligt vägde 10 kilo mindre.

Den senaste månaden har jag mått jättebra. Minimalt med socker och regelbundna mål varje dag. Såhär kommer jag fortsätta äta genom resten av graviditeten, trots att barnmorskan inte sa något om jag bör fortsätta eller inte. Kanske jag även kommer fortsätta eter Bubblan är född, vi får väl se när vi väl kommer dit. Jag har svårt för att göra planer för en tid i mitt liv som jag inte vet något alls om, men jag vet i alla fall att jag inte mår toppen av en massa socker, pasta och bröd så jag kommer nog hålla in på sådant även då. Och det som är så toppen med det är att det är så enkelt. Jag har följt vissa dieter och kosthållningar förut men alltid fallit på sockret. Älskar godis för mycket. Men när jag gör det för hälsan och inte för att det sägs att det är bra eller för att gå ner i vikt eller vad det nu kan vara, så är det så himla mycket enklare. Både kroppen och hjärnan har lärt sig att de båda mår bättre utan that shit in their lives 🙂

Nu kan jag slappna av lite mer och fortsätta njuta av denna fantastiska graviditet. Jag är så fortsatt tacksam över hur jag mår i kropp och sinne och att jag bara kan luta mig tillbaka och hänföras över hur awesome kroppen är som är byggd på ett sånt sätt att den kan bygga en annan människa bara sådär. Det är helt amazing och så häftigt!

Kanske mer påverkad än vad jag tror.

Jag är introvert och jag älskar självsamhet. Att själv välja att vara på egen hand, utan att känna mig lonely. Jag älskar även att reflektera. Jag är sällan, förutom om jag kanske blir påhoppad, speciellt rapp i munnen. Min resonering och återkoppling fungerar bäst om jag får gå runt och fundera på saker ett tag.

Efter att ha haft tre dagar helt ensam att fundera på så kom jag idag på hur vanligt och “väntat” det är att en ska bli förkrossad när en närstående dör. Att en ska gråta och må riktigt dåligt. Och ofta är det så. Sist jag var med om ett dödsfall så reagerade jag inte alls som jag hade trott. Personen i fråga hade inte varit riktigt närvarande i mitt liv på flera år och när personen väl levde så hade vi knocked heads ett bra antal gånger och var inte alltid sams. När jag fick det samtalet kom reaktionen på en gång. Jag stod i ett förråd på jobbet och kunde inte tro mina öron. Jag försökte jobba på men alla mina tankar gick åt till att tänka på personen som nu hade förflyttat sig till ett högre medvetande. Jag tänkte på alla roliga stunder, på alla tråkiga stunder, på ett roligt ljudklipp som personen hade spelat in, på den gången jag fick en present som ursäkt för något personen hade gjort som gjorde mig besviken… ALLT kom rusande till huvudet och jag kunde inte hålla tillbaka gråten när jag berättade för min chef att jag var tvungen att åka hem.

Jag är ingen sådan person som kan lämna känslorna bakom och tänka på annat för att ta mig genom dagen. Det är en del av att jag är HSP och det accepterar jag fullt ut som en fin del av den jag är.

Men denna gång var det annorlunda. Inga tårar kom. Inga tankar kom, förutom “Hur fan är det här ens möjligt?” och “Vad ska jag ta mig till nu? Hur ska jag göra nu?”. Istället trädde en person fram som jag inte visste att jag var. Den som utan problem kunde ringa 15 samtal per dag till diverse instanser, som kunde ta möten med en begravningsbyrå och ta beslut utan att tänka “Jag undrar vad alla andra tycker att jag ska välja”, och att göra detta utan att prokrastinera en enda gång. För det är något som jag också är bra på, att skjuta på grejer som jag tycker på ett eller annat sätt är jobbigt.

Nu är i princip all planering inför begravningen klar, och då kom jag in i en ny fas. Jag, som vanligtvis har så oerhört enkelt för ord och kan snacka på hur länge som helst om vad som helst, är helt plötsligt väldigt tankspridd och hittar inte orden. Har en miljoner tankar och idéer som försvinner lika fort. Jag insåg inte det förrän i förmiddags när jag hade jättemycket kreativa idéer som jag hann bli jätte-excited över, som en sekund senare bara POFF, försvann från mitt medvetande. Jag kommer fortfarande inte ens ihåg om vilket ämne jag hade idéer om. Ännu mer uppenbart blev det när jag försökte spela in en video för att på YouTube också berätta vad som hänt denna vecka. Jag fick göra om hela videon tre gånger innan jag fick till en någorlunda sammanhängande video. Och då tog det mig 40 minuter, som jag lyckades redigera ned till lite mer än 16.

Då insåg jag att pappas död har strulat med min hjärna mer än med mina känslor. På ett sätt är det nästan lite spännande att fundera över hur jag kommer reagera härnäst. Människokroppen är helt fantastisk och slutar aldrig att förvåna mig, och att utforska mitt eget sinne är något som jag finner högst intressant. Psykologi i allmänhet är astounding! Nu blev det många engelska ord här, men damn – engelskan är, precis som svenskan ibland, överlägsen när det gäller att uttrycka sig med vissa ord.

Här nere klistrar jag i alla fall in videon, om det är någon som vill se den. Alla vet ju redan vad som har hänt och jag repeterar i princip bara samma som jag skrev i inlägget innan detta, men min blogg ser jag som en samlingsplats och då känns det konstigt att utelämna en video.

Diabetes, och döden.

Kanske inte den mest peppiga titeln jag någonsin haft på ett inlägg. Denna vecka har varit både tuff och lång, och än är den inte över.

Diabetes. Det ordet fick jag lagt i min famn i måndags och först visste jag inte vad jag skulle göra med det.

Jag och Peter var på besök hos barnmorskan, som till största delen gick bra. De stack mig i fingret (vilket inte var roligt men ändå okej), vi fick lyssna på Bubblans hjärtljud (som låg på 149 slag i minuten), de kollade blodtrycket som såg jättebra ut, och de mätte min mage. Men jag fick även veta att jag ligger i riskzonen för att få graviditetsdiabetes. Fan, inte det roligaste jag någonsin hört i mitt liv. Jag ligger fortfarande inom gränserna för att vara OK, men jag ligger högt. De frågade om jag har diabetes i min familj, vilket jag inte har. Jag hade heller inte ätit nyligen, som de trodde då det kunde ha varit en förklaring varför jag låg så högt i socker. Tittar en på resten av riskfaktorerna så stämmer det heller inte in på mig – övervikt, 35+ år, tidigare insjuknand i graviditetsdiabetes, eller om en fött barn tidigare som vägt mer än 4,5 kg.

Däremot kunde vi konstatera att en stor del av min kost bestod av kolhydrater, alla slags kolhydrater – både långsamma och snabba. Jag älskar bröd, pasta och potatis. Ärligt talat skulle kunna äta bara potatis eller pasta till middag, bara för att det är så gott. En matdag kunde ha sett ut så här: en macka innan jag gick till bussen, en macka + vitaminer när jag kommit till jobbet, en megaportion mat till lunch och en frukt till eftermiddagsfikat. Sen ofta inget mer, då jag antingen mådde not so great eller inte var hungrig alls efter lunchen.

När de först sa att jag låg högt i socker så fattade jag verkligen ingenting. Jag äter inte onyttigt och väldigt sällan godsaker. Men tänker en efter så är ju min (fd.) kosthållning inte världens bästa sätt att hålla blodsockret på en jämn nivå. Så jag fick hemläxa till nästa besök – håll koll på kolhydraterna, och mer träning. Det är som svärmor sa – “Det är bara att ställa sig i ledet”, så i måndags fick jag sätta mig i skolbänken igen.

Min första tanke var att käka mindre kolhydrater, typ LCHF-stuk som jag kan utan och innan (jag åt en period så och mådde toppen tills jag fick ett antal gallstensanfall, då slopade jag den kosthållningen). Men efter ett snack med en god vän som har diabetes så föll poletten ner och jag insåg att jag behöver äta mer likt GI-metoden. Långsamma kolhydrater, många men små mål om dagen för att stabilisera blodsockret. Idag är det fredag och ännu har jag inte haft en dag där jag varken känt mig hungrig eller mätt, vilket verkar vara det optimala för blodsockret. Nu äter jag 6-8 små mål eller snacks om dagen istället för 4.

Träningen har det gått värre med. På måndagen var jag bara förstörd hela dagen och ingen lust som helst att träna. Jag mådde så jävla dåligt över att jag fått Bubblan att kanske må dåligt. Att ha en så dålig kosthållning att mitt ofödda barn måste börja producera extra insulin för att ta hand om det min kropp inte klarat själv – fyfan vilken hemsk tanke! Jag kände mig som världens egoistkärring som inte tänkt på det innan.

På tisdagen kom nästa grej, som jag både var förberedd på men ändå inte. På måndagen blev jag kontaktad av min pappas god man som berättade att han hade hamnat på sjukhus med lunginflammation och en förmodad pågående hjärtinfarkt. Det var inte jättekonstigt, då min pappa de senaste åren varit in och ut ur sjukhus på grund av diverse grejer. Men han har alltid klarat sig, precis som sin mamma Fanny så var han en envis människa.

På tisdagen hade hans god man varit på besök på sjukhuset. Pappa hade varit vaken och medveten, pratat med sin god man och även med ronden som var där samtidigt. Jag fick ett SMS på min lunchrast om att läget var stabilt och att han skulle höra av sig om han fick mer information. En kvart senare kommer bomben – min pappa hade mycket hastigt dött bara en halvtimma efter att han haft besök av sin god man. Ronden hade i princip varit inne hos honom, hunnit gå ut i korridoren, insett att något inte stod rätt till och tagit sig tillbaka till rummet och då hade han redan avlidit. Hur är det meningen att en ska reagera i en sådan situation, egentligen? Helt plötsligt blev jag insvept i en helt annan verklighet, kändes det som. Delägare i min pappas dödsbo, vilken bisarr grej att titulera sig som. Ansvarig för hans kropp, hans begravning, hela hans före detta liv. Kontakt och möte med begravningsbyrå, oändliga samtal till nära och kära, Skatteverket, banker och andra myndigheter.

Jag är just nu oerhört tacksam för min förmåga att “lära mig det som behövs”. Det har jag tidigare ofta använt i arbetslivet, att behöva lära sig någonting så fort som möjligt för att någon bara behöver lära sig det, för att det har varit bråttom och för att jag inte haft något annat val. Lite så känns det nu också. Det har bara gått 3 dagar men det känns som att jag har hanterat ärenden, människor och samtal för en hel livstid. Tack och lov har jag stort stöd i min familj och även i min pappas fd. god man som idag bara är… en vänlig privatperson. Det känns också skönt att ha möjligheten att ta alla beslut gällande pappas begravning på en begravningsbyrå i Sundsvall, som i sin tur arbetar tillsammans med begravningsbyrån uppe i Piteå.

Jag känner mig stark just nu, kanske för att det här bara känns som en uppgift, för att det känns som att det här egentligen inte har med min pappa att göra. Jag ska bara ordna med grejer runtomkring. Men jag tänker på alla människor där ute som får ett sånt här besked, bryter ned av smärta och sorg och fortfarande måste hantera alla saker runt begravning och dödsbo. När någon ska gifta sig så blir det ofta uppenbart hur oerhört mycket förberedelser som krävs och hur många timmar, dagar, veckor och månader som de flesta planerar. Men när någon dör så inser en inte hur mycket beslut och förberedelser som också måste falla på plats, och då har en dessutom endast en månad på sig efter dödsdagen att genomföra begravningen. Det finns ingen tid att känna, det finns ingen tid att tänka. Saker måste bara göras. Nu.

Jag som vanligtvis är en så oerhört känslig person har inte än fällt en enda tår. Tankarna bara går runt, runt, runt och det är svårt att slappna av och njuta av livet som händer runtomkring. Från vad jag har hört så lugnar det ned sig lite efter att begravningen är genomförd, så jag ser det som någonting positivt att allt måste vara gjort inom en månad.

Födelsedagsmiddag

Kan ni tänka er att den där lilla kattälskande parveln igår fyllde 40 bast? Världens bästa storebrorsa!

För att fira denna magnifika varelse så slängde vi in morsan i bilen och begav oss till Sundsvall för att gratta gubben och käka på restaurang. Av många olika anledningar föll lotten på Flavors i Njurunda. Det var inte vi som valde ställe men tack och lov har vi kompisar som respekterar vårt livsval och därför bestämde sig för ett ställe där det fanns vegetarisk mat.

Vi älskar burgare så vi valde båda samma mat. Dock ringde vi dagen innan och frågade om den var veganvänlig och då sa de att de kunde fixa något annat om det fanns något speciellt vi var sugna på. Men burgaren blev bra! Det enda icke-veganska på den var brödet så de fixade ett annat till oss och oh man, was it good!

Tyvärr var detta bästa bilden jag fick på maten för att jag är sämst på low light foto och lyckas aldrig bli bättre. Men som sagt, burgaren var sjukt god! Det var någon variant av svarta bönor som amazingly höll ihop ordentligt bra (vi lyckas aldrig med det här hemma), tillsammans med den godaste klyftpotatisen ever och en barbeque-ig sås som var för stark för mig. Orkade inte ens äta upp allt. Dock prejade jag i mig en efterrätt också, jag kunde inte hålla mig då jag har hört så många gånger att de tillverkar fantastiskt god glass. Alla deras sorbetglassar är veganvänliga, hur skulle jag kunna säga nej? 🙂

Som en häftig surprise så kom Gycklaren Arkadia förbi mitt i alltihop och körde en massa coola tricks för födelsedagspojken (och oss andra också förstås). Jag blir alltid lika impad när jag ser honom uppträda och det är så jävla jobbigt i efterhand när jag försöker lista ut hur fan han gör men aldrig lyckas. Bland annat körde han ett trick som liknade ett som han gjorde när han trollade på en av tjejernas födelsedagskalas för några år sedan. Jag ska inte försöka förklara, för det går verkligen inte. Our minds are blown every time. Sedeln ovan var del av ett trick som jag fick medverka i, och sedan fick jag behålla sedeln som ett minne.

Nu har ju dessutom en ny säsong av Mysteria, som han medverkar i, börjat på SVT. Glöm inte att kolla!

Fikatanter


I onsdags ringde morsan mig och frågade om jag inte ville ta en fika med henne på stan. Dit vi brukar gå, och även vår all time favourite – Ekolivs i Härnösand, har klappat ihop och stängt. Så vi fick pallra oss iväg till Wayne’s Coffee istället, inte för att det är ett värre ställe att fika på men det kändes förstås mer personligt på Ekolivs då vi länge kunde ha intressanta konversationer med ägarna där.

Jag har ju inte haft så många fika-alternativ förutom Ekolivs, det enda jag försökt käka på Wayne’s förut var deras chokladboll som at first glance verkar vegansk, men som tyvärr innehåller margarin med animaliskt D-vitamin. Men jag körde en googling som jag alltid gör när jag ska fika eller äta på en kedja, och kom fram till det här inlägget på Vegokoll.

Och hips vips så hade jag lärt mig att Wayne’s glutenfria cookie passar oss veganer. Hooray! Sen sörplade jag även i mig en koffeinfri kokoslatte. Så. Jäkla. God. Jag är mycket tacksam för att det finns många produkter gjorda på/med min favoritsmak 🙂

Det blev dock en snabb fika, det var sjukt mycket folk där – nästan så att vi inte hittade någon plats, och dessutom var det cold as hell! -23° i Härnösand igår. Vi tog en liten promenad ner till stan för att köpa garn i nån butik i Prismagallerian, men såklart hade de också stängt ner. What the hell! Såklart är Birsta fantastiskt att shoppa i, men det skulle ju vara great om Härnösandsborna även kunde spendera liiite pengar i såna butiker som är unika och speciella.

Så vi skiljdes åt, och jag fick 7 stycken Gränna polkagrisar med mig. Jag är sååå glad att Gränna Polkagriskokeri förstod att det finns folk som inte vill äta polkagrisar med krossade löss i, och därför även färgar med hallon. Sist jag och mamma var på Ekolivs (innan vi visste att de skulle stänga) så köpte jag en till Peter, en till Bellan och använde en till att smaksätta knäcken med. Så nu när de hade 50% på hela sortimentet så for morsan in och gick bananas och köpte sju stycken till mig.

Hahaha, mor min alltså. Precis som jag – allt eller inget 🙂 ♥

Min nya kompanjon

Äntligen. Äntligen, efter kanske 1½ års letande så har jag köpt hem en stationär dator endast för gaming och redigering. Nu har jag stått ut i flera år med en dator som överhettar när jag spelar spel och därför stänger av sig själv, och dessutom är seg som ini bomben när jag försöker redigera bilder eller videos.

Tur som jag har, så har jag en liten lurk till kompis som har hjälpt mig leta eftersom jag själv fan inte hade en aning om vad jag letade efter. Det var typ 15 år sedan jag köpte eller byggde dator sist så jag är verkligen out of the loop. Det blev en färdigbyggd dator. Enkelt, klappat & klart. Dock glömde jag att jag behövde en nätverkskabel och högtalare så jag satt hela första kvällen med en sur pessimistmin medan Peter flängde runt om i hemmet och staden och fixade allt jag behövde. Tur att jag har karlar som hjälper mig när jag är så hemskt hjälplös själv 😉

Nu har jag dock installerat det viktigaste – The Sims 4, och Adobe Photoshop, Premiere Pro och InDesign. Nu kanske både jag och Bella kommer tycka att det är lite roligare att spela in och redigera videos när vi sitter vid en dator som tar några sekunder att starta Premiere, och inte några minuter som på förra datorn.

Nu kommer bara det jobbiga, att föra över alla inställningar och presets från den förra datorn till denna. Stackars mig, livet är orättvist! Wish me luck.