Angående huset..

Jag har nog aldrig fått så mycket frågor om något som jag skrivit om på min blogg, som nu när jag skrev om att vi hade budat på ett hus. Jag skämtar inte när jag säger att jag säkert fått höra “Hur gick det med huset?” från 15 olika personer.

Som många listat ut, efter att jag inte skrev nåt mer om det, så blev det inget köp. På gott och ont, skulle jag vilja säga. Vi gillade ju alla huset. Väldigt mycket! Vi la bud direkt efter vi hade varit på första visningen. Jag var mest kär i att hela familjen faktiskt fick plats, att gården var så platt och fin och hade så mycket olika buskar och träd, och att det fanns plats för ett gym i källaren. Peter gillade storleken, att huset bara var 12 år, och alla möjligheter vi hade där. Drömmen, alltså!

Efter första visningen bestämde säljaren för att ha två visningar till, trots att vi redan hade lagt bud på utgångspriset. Ingen budade efter andra visningen och vi var ganska säkra på att ingen skulle buda efter tredje visningen heller, men vi såg den sista visningen som en av två saker – antingen skulle den få säljaren att inse att ingen annan ville köpa, eller så skulle den “rätta” ägaren få hitta sitt drömhus. Utgångspriset var ganska nära vårt bud-tak så vi hade inte råd att gå in i något budkrig och förstod att om någon annan var intresserad så skulle vi förmodligen inte vara de som köpte huset.

Vi gick i alla fall på tredje visningen också, mest för att kolla läget på hur intresset såg ut. Inte jättemycket folk, precis som på de tidigare visningarna. Vi knatade runt och kikade på huset för en tredje gång, men nu började vi tvivla. När vi stod nere i källaren och planerade vårt gym så hörde vi klart och tydligt hur en person gick uppe på våning två. I don’t know about you, men skulle vi ha ett trevåningshus så skulle vi gärna inte vilja höra våra familjemedlemmars fotsteg när de stillsamt går runt två våningar upp.

Och sen kom det vi hade väntat på, ett bud från en till budgivare. Nu i efterhand ångrar jag det, men då i stundens hetta så var vi så upprörda över att någon försökte stjäla vårt hus att vi la ett bud på en gång. Då hoppades vi på att den andra budgivaren skulle ge upp, men tack och lov så blev det ett till bud från dem och vips så hade priset gått över vår budget och vi var out of the game.

Vi har några krav på vårt framtida hus. Att gården är nog stor för hela familjen (runt 1000 kvm), att det finns nog med rum för oss alla eller åtminstone så att det finns möjlighet att bygga till nog med rum, känslan att vi inte behöver trängas även om det finns nog med rum. Bonus är om det finns extra rum, Peter skulle vilja ha ett musikrum, jag skulle vilja ha en ta det lugnt/mys/bokhörna och hela familjen vill gärna kunna inreda ett gym. Och nu kan vi nog även lägga till att huset inte får vara lyhört.

Efter detta hus har vi varit på flera lovande visningar. Ett hus var bara en gata ifrån huset vi la bud på. Varje gång vi åker förbi där så gör det lite ont i hjärtat, huset var billigt, stort och vi skulle ha fått fantastiska grannar! Men tyvärr fanns det både radon och asbest i huset och de två faktorerna är verkligen big NO-NO’s, oavsett hur fantastiskt huset är i övrigt.

Ett annat hus var både stort, fräscht och hade en gäststuga. Men låg längst uppe i en brant backe (tänk på vintern i en stad där det inte sändas lika mycket som i Norrbotten) och såldes för hela 50% mer än utgångspriset (450k över vår budget)! :O

Tidigare i veckan var vi på en jäkligt lovande visning. Stort hus, inte galet högt utgångspris, plats för alla + lite till och i ett fint område. Men det är några frågetecken som vi diskuterar med mäklaren om, känslan av att köpa grisen i säcken är stark. Chansen att vi budar är ganska hög, gör vi det så uppdaterar jag er på studs 🙂

Sommaridyllen

Igår var en sån där fantastisk dag som man hoppas att alla semesterdagar ska vara som. Tyvärr har inte Peter semester längre, men ni fattar känslan?

Dagen började ju inte bäst då våran bil bestämde sig för att fucka ur så nu har vi inte bara en, utan TVÅ bilar med tända motorlampor! Lovely stuff 🙂
Kian stod redan hos barnens bonuspappa för reparation så då var det bara att köra dit Dodgen också. Den värsta dagen dessutom, då jag, Peter, Zacke och Marmor Mona skulle bege oss ut till brorsans nya sommarstuga och grilla. Men hips vips så fick vi låna en av deras bilar och dagen var räddad! Ibland går det faktiskt att ha tur i oturen.

Men jag började fundera på vad vi kan ha gjort för att få en så hård karma-faceslap. Jag tycker inte alls att vi varit assholes på senaste tiden, så jag får nog ta mig en funderare över vad Universum egentligen försöker säga mig, eller oss.

Stugan är i alla fall fantastisk och sjukt svår att hitta, på väg dit känns det typ som att man går på en liten stig nedför ett stup. Okej, not quite that drastic, men det är nog med lutning för att man på uppförsvägen känner hur dålig kondis man har 🙂

Men det sjukaste, enligt mig, är utsikten. Den här första bilden är utsikten när man går nedför slänten, mot stugan. Den andra är utsikten när man står på altanen. Svårslaget! Fasiken vad jag älskar naturen. Tänk att vakna upp till detta varje morgon!

Hur som helst blev det en jättelyckad grillning. Maten var god som tusan och Bubblan sov igenom hela sittningen så vi kunde äta i lugn och ro!

Magnus var grillmästare så vi andra bara kunde chilla. Men som vanligt hade Peter myror i brallorna och sprang runt på gården och försökte hitta något projekt att pilla med. Jag tror att det slutade med att han sa att han skulle laga en gammal moped? 🙂

Det enda jag kunde tänka på var att jag vill lära Zacke att uppskatta naturen och vad härligt det då kommer vara att spendera somrarna hos morbror Maus ♥

Vårt allra första bud är lagt!

I nästan 3 år har vi nu letat hus. Vi har varit på otaliga husvisningar, säkert 20 stycken, men har aldrig hittat huset som gör att det pirrar i magen (eller jo, ett hus var perfekt men det var byggt med blåbetong och hade fasligt höga radonvärden, så det gick fetbort!).

När familjen är så pass stor som våran så är det lite svårare än medelfamiljen att hitta något passande. Lika länge som vi letat hus har vi ju gått och väntat på att våra köttdräkter skulle lyckas odla fram Zackarias, så vi har alltid letat efter hus med minst 5 sovrum. Helst 6. Jag kan ju på rak arm att det inte kryllar av såna hus i Härnösand, ännu mindre i de delar av kommunen som vi skulle vilja bo i. Antingen är de för små, för stora så att driftkostnaderna skenar iväg, för dyra, eller för svåra att bygga om.

Men nu! Igår var vi på visning och la ett bud direkt. Vi tänkte att det var lika bra,  alla andra gånger har vi avvaktat för att se hur budgivningen utvecklat sig. Men vad spelar det för roll om vi ger oss in i budgivningen och förlorar, eller inte budar alls och ändå förlorar? Nu hoppas vi att vi vinner, dock har vi en strategi och har bestämt oss för ett pris som vi är villiga att betala. Går det över det priset så kommer vi lägga oss, även om vi jättegärna vill ha huset. Vi har alltid haft tanken att rätt hus kommer bli vårt, blir det för dyrt så var det inte meant to be.

Hela familjen ryms, vi får plats med vår nya stora bil i garaget, köket är nog stort för vårt massiva köksbord, det finns badkar (så att Peter slipper vara olycklig och vara tvungen att duscha all the time), det finns massor av plats för oss att husera ett familjegym, och gården är av bra storlek med flera bärbuskar och fruktträd. It works, helt enkelt. Det finns lite småskavanker på huset, men tack och lov gifte jag mig med en sjukt händig människa som dessutom har myror i brallorna och har svårt att vara still 🙂

Och igår upptäckte vi en fantastiskt bra grej – att bära på husvisning! På alla andra husvisningar vi har varit på så har vi gått runt och kånkat på bilstolen (ja, Zacke har hunnit vara på tre husvisningar trots sin ringa ålder), men nu börjar ungen bli så tung att det är ganska jobbigt att gå runt några längre stunder med den. 10½ kilo väger dom tillsammans!

Igår var vi dessutom på visningen ganska länge eftersom Peter skulle syna varje lilla vrå. Jag tror att jag läste någonstans att en husköpare spenderar 25 minuter i ett hus innan de köper det, och den tiden stämmer nog överens med oss på nästan alla visningar vi varit på. Eftersom vi redan innan visningen visste att vi var intresserade så spenderade vi nu längre tid med att kolla överallt. Peter var till och med upp på vinden och kollade isolering och om det såg tätt ut runt braskaminens skorsten. Det funkade jättebra och Zackarias var nöjd hela tiden. 75% av besöket sov han 🙂

Förra veckan åkte vi till Kramfors och köpte en Aldoria bambu soft, en trikåsjal gjord av bambu. Den är helt utmärkt, för den leder bort värme nu på sommaren. Innan använde jag en Babylonia Tricot Slen som jag fick när vi hälsade på Isabelle och Beatrice i Pite när vi hämtade bilen. Det är också en trikåsjal men är gjord av bomull och är mycket tjockare och därför myyycket varmare. Jag älskar den sjalen, för det var med den som vi upptäckte att Zacke inte hatade bärdon, han gillar bara inte att bli buren i sele. I alla fall inte om man jämför med sjal ♥

Sidospår nu igen, jag får väl börja underteckna dessa inlägg
/Sidospårsdrottningen