Första tanden är här!

“Tiden går så fort när barnen är små!”. Ett citat som förmodligen alla föräldrar får höra när de just fått barn, och som de flesta föräldrar antagligen upprepar någon gång också. En klyscha som är så jävla sann.

Nyss var Zackarias en liten knodd som hade kolsvarta ögon, som inte log, som sov själv i sitt babynest och som inte såg längre än 20 cm.

Nu fyller han 5 månader om 4 dagar och hans svarta små ögon har utvecklats till nyfikna, livliga blå sådana. Hans neutrala min utbytt mot skrik (både glada och förbannade), gnäll, skratt och tjut. Ett barn som vill sitta fast vid en dygnet runt och som är så oerhört nyfiken och uppmärksam på sin omgivning.

Och nu! 13 dagar efter den lilla vita pricken på tandköttet, passande nog på fredagen den 13e, har en liten men sylvass tand tittat ut. En jävla tand, och jag har inte ens hunnit sätta mig ner och skrivit vår förlossningsberättelse än.

Stoppa tiden! Min bebis är snart en vuxen människa! :O

Dagen jag insåg att Zacke var HNB


Det händer då och då att jag i bloggen lovar att skriva om ett ämne eller en händelse, men att det sedan inte blir av på grund av att jag glömmer eller att jag tappar drivet eller motivationen att skriva om just det.
Denna gång är det inte så. Denna gång är det svårt att komma undan eftersom jag lever mitt i det, fast det är svårt att sätta ord på då mina tankar och känslor ändras från dag till dag.
Men jag vill ändå belysa detta ämne – mycket för min egen skull, för att min blogg i alla år alltid har varit som en öppen dagbok för mig och för de som står mig nära (och såklart för de som är ute efter lite byaskvaller).
Jag tycker att det är kul att bläddra igenom gamla inlägg och minnas tillbaka på saker som har hänt. Men när det gäller just detta ämne så vill jag även skriva om det för att jag tror att det är mycket vanligare än vad man kan tro, men även inte så känt bland gemene man som jag kan tycka att det bör vara.

Jag har nämnt det i sociala medier och märker där att folk ibland blandar ihop det med andra saker. Nu har jag ju nästan snackat upp det till värsta grejen, och det kan det väl i och för sig vara – men ändå inte.

Mitt barn är ett HNB. High Need Baby. Plusbarn. Överlevnadsbarn. Precis som att vara högsensitiv eller introvert så är HNB ett personlighetsdrag. Jag tycker att just det begreppet, High Need Baby, är ett bra sådant för att det beskriver precis hur Zackarias är – han har stora behov. I hans fall handlar det mest om behov av närhet och av stimulans.


Hans tre första levnadsveckor var lugna sådana. Han sov och åt. Vi kunde sitta och titta på TV vilken tid på dygnet som helst medan han sov i babynestet som jag hade sytt. Han låg i mitt knä när jag läste böcker och behövde jag gå på toa kunde jag lämna honom i soffan (under uppsikt, förstås).

Nu i efterhand känns det lite som att de där tre veckorna var starten av the rollercoaster som nu är våra liv.
Jag kommer fortfarande ihåg att vi pratade med barnmorskan på BVC om att han hade börjat bli lite orolig på kvällarna. Han skrek mer, men enligt Peter inte likt kolik (ett av hans äldre barn hade det som liten). Vi hoppades på att det skulle gå över.
Veckan efter höll det fortfarande i sig. Vi blev rekommenderade Minifom, som är bra för bebisar som har mycket gaser. Det funkade litegrann, men han var fortfarande otröstlig flera dagar i veckan, så mycket att Peter ofta fick ta ut honom på nattliga promenader i barnvagnen. Långt och länge! Han snittade 5 mil i veckan. Det var alltid Peter som fick gå så jag kunde få ta en paus från att känna mig så sjukt otillräcklig som förälder.
Han fick också ett tag Semper Magdroppar för barn med omogna tarmar, men det gjorde ingen riktig skillnad.


Det var då vi började misstänka kvällsoro, mest då för att han majoriteten av dagarna var missnöjd just på kvällen. Vi googlade och googlade för att försöka hitta något som skulle kunna hjälpa. Vi grodhöll, gav magmassage och “kolikhöll” när vi vaggade. Och oh man, vad vi vaggade. Vaggade, vaggade och vaggade.
Dock var det ju inte precis varje dag han var så missnöjd, så varje morgon så vaknade vi med förhoppningen att det bara var en fas som nu hade gått över. Och varje missnöjd kväll sköljde förtvivlan över oss.
Det tips som hjälpte mig absolut bäst då var “Förvänta dig att varje dag kommer bli en dag då ditt barn kommer vara missnöjt och svårt att trösta”.
Vanligtvis försöker jag alltid tänka positivt men i just detta fall var det ljuset i slutet av tunneln, att varje dag förvänta sig ett olyckligt barn men att då vissa dagar få ett barn som var helt tillfreds med sitt liv.


Jag frågade om råd i Facebookgruppen “Nära Föräldraskap OT” och fick tips om olika ljud och rörelser som kunde få oroliga barn att varva ner. Det som hjälpte mest var torktumlaren och white noise-album på Spotify (Zackes favorit-track var Ricket Fan-ljudet. Det gick på repeat varje kväll). Och SJAL. När vi var uppe i Piteå sist så fick vi med oss en massa presenter från Bea och Isabelle. Bland annat en trikåsjal som verkligen räddade vår vardag.


I samband med att vi började använda sjalen mer och mer så upptäckte vi att rörelse var det som fick honom lugn, och vi har aldrig stått stilla sedan dess 🙂
Nu när han är lite “äldre” (i skrivande stund ca 3.5 månad gammal) så kan vi vara stilla när han sover i famnen, men när han var mindre fick vi vagga honom konstant under hans tupplurar, annars vaknade han.
Det var verkligen jättejobbigt, så än en gång använde jag Facebook i hopp om att få hjälp och svar, denna gång frågade jag om barn som i ung ålder behöver konstant stimulans i både vaket och sovande tillstånd fortsätter så när de blir äldre eller om det växer bort eller blir bättre. Jag fick jättemånga svar och ungefär hälften ansåg att det blev bättre med tiden och hälften tyckte inte det.

Men så, på hans 8-veckorsdag så var det någon som kommenterade “Har du hört talats om hnb?”.
Det hade jag inte, men gjorde en snabb googling och hittade inlägget “Ett öppet brev till dig med ett high need baby“.
Paus. Hakan på golvet. Känslan att inlägget var skriven om Zackarias och till mig.
Nära på alla känslor hos föräldern och karaktärsdrag hos barnet passade så bra in på oss!
Personen som kommenterade tipsade även om en Facebookgrupp för föräldrar till HNB och den har hjälpt mig massor.


Från början kröp paniken sig på, då många är överens om att 2-års åldern är tiden då missnöjet börjar klinga av.
Jaha, ska jag ha ett missnöjt barn i två år!? Men det som har räddat mig är att Zacke alltid varit bra på att sova på natten. 11-12 timmars sömn med små matpauser som inte stört sömnen.
Jag vet inte ens hur jag skulle kunna ha överlevt dessa 3.5 månader på minimalt med sömn. Det är jättemånga HNB-föräldrar som gör det och jag är så himla imponerad och inspirerad av dem!

Det sägs att barnen blir lite mindre missnöjda ju mer deras utveckling går framåt, och det har varit sant i vårt fall.
När han har blivit mer uppmärksam på sin omgivning, när han har kunnat uttrycka sig bättre med ansiktsuttryck och sin röst, och när han med hjälp börjat sitta och stå.


Det har stärkt mig så mycket att få läsa på om HNB och att få höra andra föräldrars historier och hur deras liv ser ut och hur deras barns egenskaper utvecklat sig.
Idag är jag hemskt glad att Zacke är HNB, för att det är en så stor del av hans personlighet. Han utmanar mig som person och förälder varje dag och hjälper mig att växa och att bli ödmjuk inför livet och vad det har att bjuda på.

Jag tycker att det är jättespännande att hänga med på de kringelkrokiga vägarna som han och hans utveckling leder mig nedför, men jag är oändligt tacksam för att vi har hittat några få tricks som hjälper när han är missnöjd och när vi ska få honom att somna.
För det finns ett saying i HNB-världen: “Det som fungerar idag fungerar förmodligen inte imorgon” 🙂

Tänk vilket långt inlägg detta blev, och då har jag ändå lämnat MASSOR med tankar och händelser utanför!
Men jag tycker att det här är ett intressant ämne och kommer fortsätta skriva om det, så de där tankarna och händelserna ska jag nog lyckas klämma in någonstans in the near future 🙂

The best 150:- I’ve ever spent

Kolla in den här lilla filuren! Så här ser en nöjd Zackarias ut, det bästa jag vet. Denna lilla individ är en mycket svårflirtad människa som är missnöjd större delen av dygnet. Han är ett så kallat Plusbarn / High Need Baby, vilket i hans fall visar sig mycket i att han vill ha konstant stimulans. Glöm att försöka lägga ned honom för att tvätta/göra disken/laga mat/äta/gå på toa/borsta tänderna. 9 av 10 fall är det gnäll efter max 10 sekunder. Sjal har varit livsviktigt för min mentala hälsa, men ärligt talat är det jävligt besvärligt att sjala upp så fort jag måste gå på toa eller göra tvätten. Han vill vara i famnen eller ha uppmärksamhet i princip dygnet runt, och sitter han i famnen så får famnen sällan vara stilla. Jag kan skriva ett mer utförligt inlägg om HNB senare, jag tycker att det är ett mycket intressant personlighetsdrag och förmodligen vanligare än vad folk tror.

Jag vet inte varför vi inte tänkte på det innan, men en dag fick vi en snilleblixt och kom på att en babysitter kunde vara svaret på de där små stunderna där vi behövde använda båda armarna. Jag tror nog att denna idén kom någon av gångerna då hela familjen försökt äta middag tillsammans och insett att det enda bra sättet att göra det var genom att sätta honom i bilbarnstolen och vagga honom medan vi käkade.

Så jag gjorde en raid på Facebook (jävlat säkert det bästa stället att köpa random grejer) och hittade en person som sålde denna babysitter för ynka 150:-. Sedan vi skaffade den har jag lagat nudlar flera gånger, plockat i och ur disken och till och med tvättat. It’s a miracle invention! Jag får ju förstås stanna till stup i kvarten och ge honom lite knuff, för alla som säger “Babysitters är så bra för när barnen rör på sig så gungar de alldeles själva!” har uppenbarligen inte haft ett Plusbarn. Det där gunget som kommer från hans flaxande och sprattlande är en droppe i havet och kanske gör ett vanligt barn nöjt, men inte en high need baby 🙂

Ibland blir han förbannad, för han vill ju helst stå upp. Helst = all the time. Planen är att köpa en sån här springa runt-grej när han blir mer stabil i kroppen. Time will tell om det är något som också kan funka, vi håller ju både tummar och tår!

Mitt leende barn

Att starta och avsluta inlägg, kanske det svåraste jag vet. När jag funderar över någonting eller har en långvarig tanke så är det ju inget som jag har en början eller ett slut på, det bara är där, men det är ju knappast ett passande format för en blogg. Eller kanske jag ska börja göra så, börja blogginläggen mitt i och bara skita i början och slut? 🙂

Anyhoo, detta är mina nuvarande tankar som har snurrat i två-ish veckor. Att få se sitt barn le. Något man, eller i alla fall jag, tog för givet förut. Såklart ler alla barn! Alla barn är glada all the time och gör inget annat än att skratta dagarna runt. Right? Ja, kanske om världen såg ut som den gör på sociala medier. Föräldrar är lyckliga, sover massor och har precis lika mycket tid över som de hade innan de fick barn. Barnen är glada, gråter aldrig och anpassar sig till livet utanför livmodern på en gång.

Något som både är fantastiskt och förjävligt när ens (första) barn har äntrat världen är Google. Google har varit min bästa vän och värsta fiende. Google är superduper när det händer grejer med ens barn som man undrar är normalt eller ej, typ att de flagnar en massa hud, har hicka flera gånger per dag, eller sover med ögonen öppna. Det är också great att googla på grejer som händer med kroppen som man inte kan ringa sin barnmorska stup i kvarten om, typ om det är vanligt att inte känna någon kissnödig-känsla efter förlossning eller epidural, hur lång tid det tar innan svullnaden i ens hoo-ha lägger sig eller när faan allt vatten i benen och fötterna ska försvinna. Alla dessa grejer har jag googlat och fått svar på. Toppen!

Men något som är förjävla dåligt att googla på är vissa hemsidors listor över barns utveckling. Då menar jag absolut inte forum eller Facebookgrupper, de tycker jag är fantastiska eftersom det visar en nyanserad bild av hur olika barn kan vara och hur olika föräldralivet är från familj till familj. Men när du googlar på t.ex. “Barnets utveckling” så kommer det ofta upp sidor med listor över i vilken vecka saker händer. Exempelvis det här med leenden. Vecka fyra ska barn börja le, söka ögonkontakt med sina föräldrar och härma deras ansiktsuttryck.

Vet ni hur jobbigt det är då ens barn vid fyra-, inte ens fem veckor, inte har börjat le, söka ögonkontakt eller härma ens ansiktsuttryck? Det spär dessutom på ens oro när barnmorskan och läkaren vid 4-veckorskontrollen säger “Visst har han börjat le, va?”.

Vet ni hur glad man som förälder sedan blir när ens barn vid 5½ vecka bara helt plötsligt en morgon bestämmer sig för att le? Dessutom var det morgonen efter jag halva natten varit vaken och googlat på “Varför ler inte mitt barn?”. Ungen har väl superpowers som gör att han kan känna av när morsan är orolig 4 realz. Jag trodde att han var en butter suris som jag. Men hux flux hade vi en morgon ett leende barn som verkade gilla att bli gullad, petad på och nypt i kinderna, hakan och dubbelhakan. Bara sådär. Och känslig som jag är så grinade jag verkligen ögonen ur mig, det bara sprutade tårar åt alla håll och kanter och Peter satt bara och skrattade åt mig 🙂

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Ingenting, egentligen. Men till alla föräldrar där ute som är googlare som mig – låt era barn ta den tid de behöver och lita inte blint på diverse hemsidor som säger att det ska gå till si och då. När det gäller att söka information så tycker jag att stora Facebookgrupper är bäst. När det gäller individuella saker som t.ex. utveckling så kan man där läsa sig till vilken oerhörd skillnad det är från individ till individ.

Mina favoritgrupper för föräldraskap är:

  • Amningshjälpens slutna grupp (obviously, en grupp om amning)
  • Nära föräldraskap (för föräldrar som utövar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin)
  • Vegoparents (också ganska obvious, för oss som inte vill mata våra barn med vätskor eller delar från andra individer)
  • Genusmedvetet föräldraskap (för föräldrar med ett genusmedvetet förhållningssätt)
  • Vettiga Päron (för normkritiska och genusmedvetna föräldrar)

Dessa fem grupper har varit till en sjukt stor hjälp dessa första veckor. Det är också grupper där jag känner mig trygg och känner att jag i princip kan fråga vad som helst utan att bli dömd eller påhoppad, trots att de alla har så många medlemmar (mellan 2 300 och 19 600).

Nu blev det där ju ett litet sidospår.. men så funkar jag. Bra grupptips till de som är intresserade, i alla fall!

 

SLUT.

 

Baby Bubblan has arrived!


Jag skulle nog gissa att majoriteten av alla som besöker denna blogg redan vet att Bubblan äntligen har joinat oss, men om jag tittar på besöksstatistiken fr.o.m. dagen han föddes så verkar ju folk vilja ha någon slags uppdatering här ändå?

Vi kan ju börja med the basics.
Magnus ZACKARIAS Nordin kom den 20e maj 2017 klockan 12:50 (fast Peter insisterar att klockan var 12:55).
Han vägde 3678 gram och var 51 cm lång, under kurvan på både längd och vikt för snubbar som föds i vecka 41+5. Jag trodde att han skulle vara en megaunge med tanke på att jag nästan gick 2 veckor över tiden, men tänk vilken miniparvel vi skulle ha mött om han hade kommit som planerat, den 8e!

Jag var in för en hinnsvepning på morgonen den 19e och mina riktiga värkar kom igång vid 21 den kvällen. Vid 03 ringde vi till förlossningen, för då kände jag att jag inte längre kunde hantera värkarna själv genom andning, rörelse och massage. Runt 04 kom vi in på förlossningen och blev välkomnade av världens finaste personal. Jag är oerhört glad och tacksam över personerna som var med och hjälpte Bubblan till världen!

Jag tycker att tiden fram till mina krystvärkar gick relativt fort, och efter 40 minuters aktivt arbete (som allvarligt kändes som 3 timmar, var så ivrig att träffa Bubblan!) så kom han äntligen ut till the outside world och det kändes sååååå overkligt, och sjukt mäktigt!

Nu har det gått 10 dagar och vi har äntligen landat, fått in en ny familjerutin och känner oss någorlunda utvilade. Vi har hunnit med mycket på den korta tiden och dagarna har bara flugit förbi! Först idag har vi haft tid och möjlighet att höra av oss till alla i vår närhet för att informera och tacka för alla lyckönskningar.

Förlossningsberättelse i både text och video kommer framöver. Jag måste bara gå igenom det hela med Peter först, jag var i omgångar redigt smärtpåverkad så jag kommer inte riktigt ihåg allt 🙂

Today is the day, komsi komsi Bubblan!


Dagen B. Bubblandagen. Inte en tillstymmelse av barnafödande än.

I morse var jag på mitt sista barnmorskebesök någonsin. Bubblan är fixerad och redo för världen. Om han inte joinat oss innan den 19e så kommer jag bli igångsatt, men hon trodde inte att jag skulle behöva vänta så länge. Jag kommer alltså vara en real life morsa inom en vecka, förmodligen. Jag sa att jag skulle försöka aktivera mig så mycket som möjligt för att få honom att vilja komma ut, men fick rådet att utöver det faktiskt vila också för att visa att jag är redo att föda barn.
Svårt! De senaste två veckorna har känts som semester. Eftersom jag är så pigg och inte känner mig speciellt gravid förutom att magen är i vägen för jävlat allt, så har jag hållit igång och pysslat med saker som jag annars inte skulle ha hunnit efter en arbetsdag.
Jaja, jag får väl se det som en legitim anledning att bara chilla. Vi har ViaPlay gratis i två månader och där finns det en jäkla massa serier som jag kan plöja. Heeelt perfekt!

Now it’s just a waiting game ♥

Officiellt föräldraledig

Igår jobbade jag min sista arbetsdag för detta år. Nu är jag officiellt föräldraledig i väntan på att Bubblan bestämmer sig för att komma. Eftersom jag har varit så pigg under hela graviditeten så trodde jag att det skulle vara lugnt att jobba fram tills 10 dagar innan BF (beräknad födelse, för er ej insatta) men tisdag-fredag hade jag gärna varit ledig av den enkla anledningen att jag börjat känna mig ganska tung i kroppen och att vattnet i mina fötter numera har slagit ett onödigt högt rekord.

Bilden ovan kanske ni redan har sett om ni följer mig på Facebook eller Instagram, jag fick en jättefin farvälpresent av mina arbetskamrater Sara, Anna och Mats. Älskar såna här presenter, det känns verkligen som en riktig tanke finns bakom. En gång fick jag present av en annan arbetskamrat, Erika. Om jag inte kommer ihåg fel så fick jag den gången kikärtor, mandlar och två olika mjölsorter 🙂

Så nu är jag som sagt ledig.. min första lediga dag (trots att det är helg) firade jag med att köpa lite sjukt billiga kläder till El Daniel och Bubblan. Det var loppis och klädbytardag här i Härnösand så jag och Isabelle drog dit och fyndade, båda två. Till Daniel hittade jag ett par häftiga shorts med piratmotiv på och till Bubblan fyndade jag en mössa, en (regnbågsfärgad ♥) fleecejacka, tre par byxor och fyra bodys. För 155 kronor!

Sen hann vi bara gå hem och lämna av grejerna innan vi drog iväg på nästa event – en bärträff. Bär som i bärsjal och bärsele, inte som smaskiga bär som en äter. Det skulle förvåna mig om jag inte har träningsvärk i kinderna imorgon, det var länge sedan jag log så mycket åt så många härliga barn. Det är så kul att se att barn har egna små personligheter och ännu roligare att se hur de interagerar med varandra. Jag var mest där för att iaktta eftersom jag inte har någon liten person att sätta i sele eller sjal än, men det kändes lyckat och givande ändå. Mycket trevligt att träffa andra, likasinnade personer som är intresserade av samma saker och som dessutom verkligen verkade veta vad de snackade om. Jag har lånat en sele och köpt en sjal av Isabelle så nu känner jag mig lite redo för att sjala upp Bubblan när han väl kommer.

Idag hade jag tänkt fortsätta måla på spjälsängen som jag gjort hela veckan, men känner nu att jag faktiskt vill ta paus från det ikväll. Jag ska nog bara vika lite tvätt, ta en dusch och sen sätta mig och läsa Föda utan rädsla igen. Jag har ju redan läst den en gång. Då läste jag e-boken men nu köpte jag hem den som fysisk bok eftersom den redan var utlånad på biblioteket. Den gav mig ett oerhört lugn sist jag läste den, så för att verkligen pränta in den i skallen ska jag läsa en gång till. Andningsövningarna som beskrivs i boken känns ju aningen mer påtagliga nu än vad de gjorde för två månader sedan.

Tio dagar kvar!

The waterworks are here to stay!

Näe, nu använde jag allt fel ord. När jag tänker “waterworks” tänker jag på någon som grinar, alternativt kan det nog tolkas som att mitt vatten har gått. Men jag varken grinar eller har förlorat någon kroppsvätska.

Däremot har vattnet nu intagit min kropp och vägrar att försvinna. Mina kompressionsstrumpor fungerar inte lika bra som de gjort och jag har problem med att fötterna inte längre riktigt passar i mina skor. Mina fotleder känns ungefär som stoppade korvar som snart ska spricka. Och som ni ser på bilden så är jag ganska svullen om fingrarna också, vanligtvis sitter ringarna perfekt.

Jag vet inte om det har något med saken att göra, men jag har druckit betydligt mer den senaste månaden än vad jag vanligtvis gör. Någon har sagt till mig (eller om jag läst det någonstans?) att en aldrig behöver dricka vatten utöver när en är törstig. Att kroppen säger till när den behöver vatten genom att signalera med törst. Men jag är aldrig törstig, så vad säger det? Jag är bara så himla sugen på kallt vatten, för det är så goooott!

Men snart kan jag chilla och ta det lugnt, om en vecka jobbar jag min sista dag på jobbet och efter det väntar 10 lediga dagar innan Bubblan förväntas anlända. 10 dagar med benen i högläge, can’t wait 🙂

Nu är jag preggo på riktigt

Den här veckan gick jag in i vecka 34. 6 veckor, mer specifikt 36 dagar kvar till BF. 20 arbetsdagar kvar på jobbet.

Jag får jätteofta (!) frågan om hur jag mår. Jag svarar i princip samma sak varje gång, “Jag mår prima men har lite problem att ta på mig skorna utan skohorn”. Det, plus att mina ben sväller upp som korvar om jag inte har kompressionsstrumpor på mig, är de enda “krämpor” jag haft som följt med mig genom graviditeten.

Men jag har haft jättemånga som stannat endast en liten stund – en vecka mådde jag illa, i flera veckor i början av graviditeten var jag vansinnigt trött, jag har haft en punkt ovanför vänster höftben som ett tag kändes som om någon höll på att brännmärka mig, jag har haft problem att ta djupa andetag då det känts som att lungorna inte haft plats nog i kroppen att expandera, i en vecka eller två hade jag problem med ryggskott, jag har haft lite falsk ischias, jag har haft fruktansvärt ont i både pattar och bröstvårtor, och lite andra såna där småproblem. Alla dessa grejer har hållt i sig i så kort tid och har stört mig så minimalt (förutom boobisarna, that shit was brutal!) att jag knappt förknippat det med att det har haft med graviditeten att göra.

Men nu! Nu har jag fått känna på hur det verkligen känns att ha problem som uppenbarligen har med Bubblan att göra. 1. Står jag en längre tid på jobbet så börjar jag få ont i ryggen. Det är okej om jag står upp men rör på mig, men en helt annan grej om jag är relativt stillastående. 2. Bubblan försöker bryta sig ut! Hela veckan har Bubblan tryckt nå jävulskt mot magen så fort jag varit igång och aktiv, och det försöker jag förstås vara om jag ändå ska stå upp på jobbet. Så fort jag gick någonstans så kändes det som att han med hela sin kroppsvikt försökte trycka ut hela magen. Inte ont, men sjukt obekvämt. Jag hoppas att han taggar ner lite framöver, jag har bara 4 arbetsveckor kvar på jobbet och vill gärna inte undvika att röra mig under den tiden.

Samma dag som vi gick in i vecka 34 så var vi även på besök hos barnmorskan, vi har förmodligen bara två besök kvar nu och det känns helt bonkers. Snart är Bubblan här! Tyvärr fick jag och Bubblan fara själva idag då Peter varit på utbildning, men det gick bra ändå. Precis på kurvan, just as last time, och 140 slag i minuten tickade det lilla hjärtat på i. Förra besöket berättade jag min oro över att jag inte gått up i vikt på 10 veckor och då var det skönt att få se att Bubblan växer som han ska och att hjärtat slår på och låter bra. Nu har jag gått upp 1 kg sedan förra besöket för en månad sedan, vilket heller inte är mycket kan jag tycka, men som heller inte spelar någon roll så länge liftaren i min mage mår bra ♥

In the clear

Som ni kanske förstår så är allt runt pappas begravning klart nu. Den 16e februari var själva begravningen och den var mycket fin. Jag är oerhört nöjd över den fantastiska prästen vi fick, Anna-Karin Jonsson. En mycket varm och förstående person som efter själva kyrkceremonin fick komplimanger av en familjemedlem som från början inte var något stort fan av att begravningen skulle hållas i kyrkan. Hon var bara så himla bra på alla sätt och gjorde begravningen till en mycket minnesvärd sådan. Dessutom kom det fler personer än vad vi hade räknat med. Fint att se.

Däremot är jag lika olycklig över cateringen till minnesstunden som jag är glad över Anna-Karin. Jag och Peter fick då “specialkost” eftersom vi käkar vegetariskt, och istället för smörgåstårta fick vi en landgångsmacka som det så fint hette. Ett polarbröd med smör, sallad, gurka, avokado och soltorkade tomater. Till detta drack vi kaffe och vatten, och till efterrätt fick vi en skopa vaniljglass med bär till. Notan för detta? 285 spänn per pers. För smörgåstårta, kaffe och en bakad kaka? 240 kronor. Enligt mig, jääääättekonstigt då vegankäk varken är dyrare eller konstigare än att dra ihop något på animaliska produkter, och när vi dessutom fick en jäkla macka som förmodligen kostade sjukt mycket mindre att tillverka än en hel smörgåstårta…. näe, det kan vi skippa att prata mer om för jag blir bara irriterad.

Något som istället är jättebra, jättekul, jätteskönt och alla andra slags positiva ord en kan tänka sig..
Samma dag som jag gick in i vecka 30 så var jag även till barnmorskan. De mätte Bubblan som ligger perfekt på sin kurva vilket jag var väldigt lättad över att höra då jag inte gått upp i vikt alls på 8 veckor. Sedan stack de mig i armen för att kolla hur jag låg till i blodsocker. Det såg bra ut! Jag ligger inte längre i riskzonen utan smack i mitten! Att försöka förklara hur jag kände mig när jag sedan klev ut från vårdcentralen är svårt. Så oerhört glad och lättad, och lätt. Som att jag helt plötsligt vägde 10 kilo mindre.

Den senaste månaden har jag mått jättebra. Minimalt med socker och regelbundna mål varje dag. Såhär kommer jag fortsätta äta genom resten av graviditeten, trots att barnmorskan inte sa något om jag bör fortsätta eller inte. Kanske jag även kommer fortsätta eter Bubblan är född, vi får väl se när vi väl kommer dit. Jag har svårt för att göra planer för en tid i mitt liv som jag inte vet något alls om, men jag vet i alla fall att jag inte mår toppen av en massa socker, pasta och bröd så jag kommer nog hålla in på sådant även då. Och det som är så toppen med det är att det är så enkelt. Jag har följt vissa dieter och kosthållningar förut men alltid fallit på sockret. Älskar godis för mycket. Men när jag gör det för hälsan och inte för att det sägs att det är bra eller för att gå ner i vikt eller vad det nu kan vara, så är det så himla mycket enklare. Både kroppen och hjärnan har lärt sig att de båda mår bättre utan that shit in their lives 🙂

Nu kan jag slappna av lite mer och fortsätta njuta av denna fantastiska graviditet. Jag är så fortsatt tacksam över hur jag mår i kropp och sinne och att jag bara kan luta mig tillbaka och hänföras över hur awesome kroppen är som är byggd på ett sånt sätt att den kan bygga en annan människa bara sådär. Det är helt amazing och så häftigt!