Första tanden är här!

“Tiden går så fort när barnen är små!”. Ett citat som förmodligen alla föräldrar får höra när de just fått barn, och som de flesta föräldrar antagligen upprepar någon gång också. En klyscha som är så jävla sann.

Nyss var Zackarias en liten knodd som hade kolsvarta ögon, som inte log, som sov själv i sitt babynest och som inte såg längre än 20 cm.

Nu fyller han 5 månader om 4 dagar och hans svarta små ögon har utvecklats till nyfikna, livliga blå sådana. Hans neutrala min utbytt mot skrik (både glada och förbannade), gnäll, skratt och tjut. Ett barn som vill sitta fast vid en dygnet runt och som är så oerhört nyfiken och uppmärksam på sin omgivning.

Och nu! 13 dagar efter den lilla vita pricken på tandköttet, passande nog på fredagen den 13e, har en liten men sylvass tand tittat ut. En jävla tand, och jag har inte ens hunnit sätta mig ner och skrivit vår förlossningsberättelse än.

Stoppa tiden! Min bebis är snart en vuxen människa! :O

Låt mig förklara det här med håret.

Jamen så tokigt, jag gjorde mig av med allt mitt hår. Jag trodde dock inte att det skulle bli en så himla stor grej av det.

Jag vet inte hur många meddelanden jag fått om att jag t.ex. är modig. Det är lite som att säga till någon som älskar att fara till tandläkaren att den personen är modig som frivilligt går dit.

Jag hatar verkligen att ha hår. Det är ivägen hela jävla tiden, det tar en evighet att tvätta, eftersom jag aldrig orkar torka det innan jag går och lägger mig så står det åt alla möjliga håll när jag vaknar, också har jag virvlar som gör att jag inte ens kan ha det uppsatt utan att bli irriterad.

Det är ju förstås förknippat med kvinnlighet att ha hår, men om det är “kvinnlig” jag har känt mig hela tiden när jag har haft hår så känner jag mig uppenbarligen så även idag, för jag är fortfarande samma person idag som jag var igår 🙂

Reaktionerna när jag rakade sidecut för nästan 2 år sedan var likadana, och jag kommer ihåg att jag kände mig så himla häftig och annorlunda. Men allt eftersom tiden går så vänjer man sig och nu tittar jag tillbaka på mina egna bilder, och folk som jag möter idag som har sidecut, och tänker att det bara är som vilken annan frisyr som helst.

Det är egentligen galet hur mycket power man lägger i sitt hår. Hejdå power och hej ödmjukhet nu då, kanske?

Nu är mitt liv fulländat!

Jag tänker att det är lika bra att snabba på (ja, 3½ veckor after the fact är snabbt nog för mig!) att skriva om min upplevelse med Stockholmsresan och att se Foo Fighters live, för det kommer förmodligen bli en hel del inlägg om huset när vi väl fått nyckeln, håller på med flyttgrejs, och har flyttat in.

Jag har de senaste åren träffat min livs kärlek. Fått livet förgyllt med tre helt makalöst härliga bonusbarn. Gift mig med personen som fått mig att inse vad äkta kärlek verkligen är. Kämpat med att försöka bli gravid, och som efter tre år resulterade i den mest fantastiska lilla människan jag någonsin träffat. Köpt ett helt jävla sjukt awesome hus.

Och nu. Sett mitt absoluta favoritband live och kan, enligt Spotify, titulera mig som en av deras största fans i Sverige. För en månad sedan fick jag ett mail av Spotify som halvt fick mig att ramla av stolen. Jag var tvungen att faktiskt kolla så att det inte kom från något fake- eller spamkonto. Men nej, det kom faktiskt från Spotify, och såg ut så här:

Som tur var så satt jag med telefonen i handen när jag fick det. Läste mailet i all hast och skickade en screenshot till Peter, som då var på utbildning. Han svarade typ “BOKA!!!!” utan att tänka sig för. När jag hade fått bekräftelsemailet att vi stod på listan så började tankarna komma. Barnvecka? Nej. Hur gör vi med Zacke? Han får förstås följa med, i sjal och med stora kåpor på. Är Peter ens ledig? Ja, det var ju den biten som kunde krångla till det ordentligt. Peter har väldigt svårt att på kort varsel bara ta ledigt hur som helst, men än en gång hade vi tur för han var ledig både dagen för spelningen och dagen efter.

Läste mailet en gång till och såg att det var 18-års gräns. För att vara på den säkra sidan så hörde jag av mig till arrangören och frågade om det var okej att ta med Zacke dit. Nu i efterhand så inser jag ju vilken oerhört dum och bisarr tanke det ens är – vem faan tar med sig en 4-månaders bebis på rock-konsert? Istället bokade vi ett familjerum och tog med oss vår lifesaver Michelle som var med Zacke medan vi var på spelningen.

För att summera hur vår dag såg ut innan spelningen: vaknade för sent och kom därför iväg senare än tänkt, vilket egentligen var bra då fjärrvärmecentralen precis utanför vår lägenhetsdörr började tokspruta vatten och vi hann ringa hyresvärdens journummer kanske 10 gånger innan de ens svarade. Bilfärden till Stockholm gick relativt smärtfritt och vi hade god tid på oss ändå, tills vi kom fram till Stockholm centrum och det tog oss nästan 1h att ta oss mindre än en kilometer :/

Först fick vi åka till Scandic Grand Central och hämta armbanden som vi behövde för att komma in på spelningen. Sedan snabbt som tusan till hotellet, jag stannar och pumpar pattarna för glatta livet medan Peter och Michelle jagar något ställe som hade vegansk take away-käk. Käkar sushi på rummet samtidigt som vi gör oss i ordning.

SEN VAR DET DAGS! Vi var båda två så sjukt nerviga redan i kön. Helt jävla sick att två fattiga bonnlurkar fick chansen att se deras favoritband live, dessutom gratis, bara för att vi nött deras musik på Spotify!? Faktiskt blev vi lite lugnare av att vi (läs: jag) hittat två nya buddies på Facebook som också hade blivit bjudna dit, så direkt när vi kom in så mötte vi dem på en öl. Fast jag drack bara en halv öl för att jag verkar ha blivit någon slags ölsnobb som bara gillar lambic, saison, suröl och öl från brorsans bryggeri, Allsta Bryggeri 😉

Bild från rockbladet.se

Platsen för spelningen var hemlig fram tills att vi hämtade våra armband, och det visade sig att den var på Vasateatern. Det är en himlarns liten venue för ett världkänt rockband som är, ja.. bäst 🙂 Kolla bara hur långt fram jag och Peter hamnade! Det var så lite folk där och en så bra lokal att känslan var att man skulle ha fått en fantastisk plats oavsett var man hamnade.

Jag vet inte hur jag ska summera hela spelningen förutom att det var fantastisk! Att vara några få meter ifrån sina musikidoler är en galen känsla. Hade jag kastat min mobiltelefon så skulle jag ha träffat Dave rakt i nyllet, tror inte att jag har nog med power för att kasta hårt nog för att träffa Rami eller Taylor, som befann sig längst bak på scenen.

Även känslan att ha något gemensamt med alla som var där var en bisarr sådan, jag är ju inte vad jag själv skulle kalla en vanlig eller normativ person med normala intressen, likes eller dislikes. Att stå mitt i ett publikhav som introvert person kanske inte låter som drömmen, men när hela publikhavet har höjt sina armar och sjunger med i några av ens favoritlåtar var en erfarenhet som jag aldrig kommer vilja byta bort.

I 2½ timmar spelade dom, oavbrutet. Jag visste att de, på deras konserter, brukar hålla igång i 3+ timmar men räknade av någon anledning inte detta som en riktig konsert och förväntade mig därför inte att de skulle spela så länge.

Efter typ 1½ timma av själva spelningen var jag less, då hade vi varit där i 3½ timmar. Eller less är nog fel ord, jag längtade mig snarare iväg till viktigare saker, det vill säga mitt barn. Peter hade under kvällen fått stoppa mig säkert 10 gånger från att fråga Michelle hur det gick med Zacke, och försäkrade mig om att hon faktiskt skulle höra av sig om det var så att det inte gick bra.

Men efter 1½ timmas spelning, 1½ timma av sjungande, skrikande, hoppande och ont i kinderna av allt leende, så stod jag mitt i publikhavet och kände mig som ett litet barn som tappat bort sina föräldrar i en stor affär. Jag fick varje låt att handla om hur jävla mycket jag älskar mitt barn och var några sekunder bort från att få mig själv att grina av saknad.

Och jävlar anamma, när man står några meter bort från bandet som man lyssnat på dagligen i 13+ men längtar bort så mycket att man tänker “Men kan dom inte sluta spela någon jävla gång!?!?”, då vet man att den där längtan är for real.

Men tur i oturen så hörde Michelle av sig precis när de hade spelat klart den sista låten, så jag kunde sticka därifrån och veta att jag inte missat något.

För oavsett vad som händer i mitt liv så är Zacke det bästa och viktigaste som någonsin hänt mig och han kommer alltid sättas först!

Officiellt back in the game

Oj oj oj, hur ska detta gå? Jag kanske tränade en gång efter jag fick reda på att jag var preggo, så jag har inte varit på gymmet på cirka ett år.

Idag började jag och Zacke på mamma-barnträning på Sportsgym. Det varar bara i 8 veckor, men under den tiden kommer jag passa på att träna där även utöver gruppasset, som är en gång i veckan.

Att gå från att träna regelbundet till att i princip sitta i soffan 75% av min vakna tid har varken varit bra för kropp eller knopp, så jag är riktigt glad och taggad över att börja träna.

Första träningstillfället gick faktiskt över förväntan. Zackarias var trött redan när vi kom dit, han somnade i vagnen på väg dit och hann bara sova 10 minuter. 50 minuters träning på det, i nya omgivningar med nya människor gjorde att han under sista övningen blev lite sur. När han är riktigt trött så går det inte att lägga ned honom och det vet jag ju, så det var jag beredd på.

Stämningen i gruppen var himla bra och precis vad jag behövde för att komma igång med träningen. Behöver du byta blöja mitt i passet? No biggie. Vrålar ungen av missnöje? No biggie. Svälter barnet och du måste släpa fram boobiesarna framför 10 främlingar som du aldrig träffat förut? No biggie!

Vi körde övningar med kroppsvikt och band. Men nog är det ju förjävligt när jag, sist jag tränade, körde triceps extensions med 11 kilos hantlar och nu tycker att det är jobbigt att köra 45 sekunder med TRE kilo. Jaja, det är väl förståeligt ändå.

Efteråt tänkte jag ta en liten promenad medan Z sov i vagnen. Det slutade med 7 km i rask takt runt hela centrum, med stopp på vårdcentralen för att hämta skötväskan vi glömde där igår, och stannade även till och köpte lunch på Tre Morötter.

Så lite som jag gillar kyla så är väl hösten jävligt fantastisk? Dessutom går det att gå en gode rask promenad utan att drunkna i svett = I like!

Apropå karma…

Vi har…. köpt hus? Vad är det som händer? Har jag missat att jag varit typ världens mest fantastiskt underbara person och därför får all denna goda karma slängd på mig?

Det känns fortfarande overkligt och som en dröm, förmodligen för att allt gått så fort.

Huset hade ett utgångspris som var över vår budget, vilket var anledningen till att vi inte ens gick på visningen.

Förut har vi gått på visningar av hus som vi egentligen inte haft råd med, men ibland har det kommit något hus som vi blivit kära i och då känns det som en kniv i hjärtat då vi vet att vi aldrig ens har en chans att vara med i budgivningen. På senare år har det även börjat kännas lite taskigt mot säljarna att komma på visning när vi vet att vi inte har råd. Lite som att ge dem falska förhoppningar.

I detta fall hade vi kniv i hjärtat-känsla utan att ens ha varit på visning. När huset hade kommit ut så träffade vi av en slump en av mäklarna som sa att de hade ett hus som verkligen skulle passa oss, så vi kollade på Hemnet direkt och fick samma känsla.

Perfekt storlek på tomten. Plats för flera bilar. Inte typiskt Svensson-look på huset. Fräscht hus utan omedelbart renoveringsbehov. Jättefin källare med plats för både gym, musikrum och pyssel/snickerirum. Och det bästa… PLATS FÖR ALLA! Det fanns rum till alla, vi behövde inte ens bygga till något rum, och det var dessutom bra storlek på alla rum.

Men, som sagt… över vår budget 🙁

Men på väg mot Stockholm och Foo Fighters-spelningen så hörde tidigare nämnda mäklaren av sig och frågade varför vi inte hade varit på visningen. Jag berättade sanningen men hon tyckte att vi skulle komma och kolla ändå. Så på vägen hem igen så åkte vi inte ens hem, vi åkte direkt och kollade på huset.

Och pang, störtkära på en gång! Huset var ännu finare än på bild och vi fick bara en så jäkla najs feeling när vi var där. Som att vi hade hittat hem. Och alla som jagat boende i flera år vet nog att det inte händer så ofta. Inte för oss i alla fall, vanligtvis är vår känsla “Jo, här skulle vi kunna bo, men….” och sen diverse anledningar varför husen inte passat. För små hus, för små gårdar, för små rum, för höga driftkostnader, för stora renoveringsbehov. Eller bara inte rätt känsla.

Men nu fick vi den känslan, på en gång. Vi gick igenom hela huset tre gånger, Peter är en jäkla petig hus-tittare men han hittade inget som avskräckte oss.

Vi ville ju ha huset men hade inte ens nog med pengar för utgångspriset, men mäklaren tyckte att vi i alla fall kunde höra med säljarna om dom ville fundera på vårt bud. Och det gjorde dom – och accepterade!

Känslan var typ WHAT, is this real life!?!? Efter typ 4 års letande så hittade vi vårt hus, bara sådär. Det hoppade upp i knät på oss.

När vi väl skrev alla papper så kändes det ännu bättre för säljarna var bara så jäkla fantastiska! Så härliga människor. Ni vet, såna som man bara känner att man vill bli kompis med?

Idag ska vi dit och kika igen. Vi gjorde ju en liten chansning och valde att säga ja till huset på en gång, vanligtvis har vi ju diskuterat saken med hela familjen och haft med alla barn på visningarna så dom också ska få känna efter om det känns rätt. Men vi var så jäkla säkra på att dom kommer älska det lika mycket som vi, så idag ska vi kika på huset med barnen + Peters mami med man + min mami. Önskar att jag kunde ta med brorsan också, men han kommer till Sverige först två veckor innan vi flyttar in 🙁

Och inflyttningen, ja… OM EN MÅNAD! Nej, nu har jag inte tid att blogga mer, jag måste ju packaaaa!

Hörs, hej!

 

(Bilder kommer förresten efter vi fått tillträde till huset, vill inte stjäla mäklarens bilder. Håll ut!)

Karma strikes again

Fattar ni hur jääävla sjukt detta är!? Jag har ju redan delat på både Facebook och Instagram, men om det är någon som missat så ska jag och Peter se FOO FIGHTERS LIVE!

Min spontana reaktion är att använda flera utropstecken men det går emot mina principer så jag skippar det 😉

För några dagar sedan fick jag en inbjudan via mail från Spotify. Verkar som att jag är en av Foo Fighters största fans i Sverige, alltså en av dem som lyssnar mest på dem via Spotify. De bjöd in mig + en vän (såklart Peter) att gratis få komma och se dem live på en intim spelning i Stockholm.

Det var först till kvarn, och som tur var så satt jag med telefonen i handen, och Peter var ledig både dagen för spelningen och dagen efter. Vi lyckades hitta ett svinbilligt hotell nära spelningen också. Tyvärr får inte Zacke följa med på grund av Sveriges strikta ljudnivå-lagar för barn under 13 år, men tack och lov följer vår fantastiska vän Michelle med och umgås med honom medan vi är på spelningen.

Jag vill bara nypa mig i armen. Jag har lyssnat på FF sedan jag var typ 20 år. Jag kommer fortfarande ihåg den första låten jag någonsin hörde – Hey, Johnny Park! – som fortfarande är en av mina favoritlåtar. Deras musik har hjälpt mig genom så jävla mycket skit, jag insåg att jag i princip aldrig kunde må dåligt medan jag lyssnade. Insåg att jag skapar min egen verklighet och att livet blir vad jag gör det till. Har en av deras låttexter tatuerad på min arm.

Så många gånger som jag fått frågan om jag vill följa med och se dem live men tackat nej för att jag inte haft råd. Men denna gång klaffade A L L T . Jag kan inte tolka det på annat sätt än att det är karma och Universum som har satt alla dessa saker på en linje som passar perfekt med mitt liv.

I CAN’T WAIT!

Dagen jag insåg att Zacke var HNB


Det händer då och då att jag i bloggen lovar att skriva om ett ämne eller en händelse, men att det sedan inte blir av på grund av att jag glömmer eller att jag tappar drivet eller motivationen att skriva om just det.
Denna gång är det inte så. Denna gång är det svårt att komma undan eftersom jag lever mitt i det, fast det är svårt att sätta ord på då mina tankar och känslor ändras från dag till dag.
Men jag vill ändå belysa detta ämne – mycket för min egen skull, för att min blogg i alla år alltid har varit som en öppen dagbok för mig och för de som står mig nära (och såklart för de som är ute efter lite byaskvaller).
Jag tycker att det är kul att bläddra igenom gamla inlägg och minnas tillbaka på saker som har hänt. Men när det gäller just detta ämne så vill jag även skriva om det för att jag tror att det är mycket vanligare än vad man kan tro, men även inte så känt bland gemene man som jag kan tycka att det bör vara.

Jag har nämnt det i sociala medier och märker där att folk ibland blandar ihop det med andra saker. Nu har jag ju nästan snackat upp det till värsta grejen, och det kan det väl i och för sig vara – men ändå inte.

Mitt barn är ett HNB. High Need Baby. Plusbarn. Överlevnadsbarn. Precis som att vara högsensitiv eller introvert så är HNB ett personlighetsdrag. Jag tycker att just det begreppet, High Need Baby, är ett bra sådant för att det beskriver precis hur Zackarias är – han har stora behov. I hans fall handlar det mest om behov av närhet och av stimulans.


Hans tre första levnadsveckor var lugna sådana. Han sov och åt. Vi kunde sitta och titta på TV vilken tid på dygnet som helst medan han sov i babynestet som jag hade sytt. Han låg i mitt knä när jag läste böcker och behövde jag gå på toa kunde jag lämna honom i soffan (under uppsikt, förstås).

Nu i efterhand känns det lite som att de där tre veckorna var starten av the rollercoaster som nu är våra liv.
Jag kommer fortfarande ihåg att vi pratade med barnmorskan på BVC om att han hade börjat bli lite orolig på kvällarna. Han skrek mer, men enligt Peter inte likt kolik (ett av hans äldre barn hade det som liten). Vi hoppades på att det skulle gå över.
Veckan efter höll det fortfarande i sig. Vi blev rekommenderade Minifom, som är bra för bebisar som har mycket gaser. Det funkade litegrann, men han var fortfarande otröstlig flera dagar i veckan, så mycket att Peter ofta fick ta ut honom på nattliga promenader i barnvagnen. Långt och länge! Han snittade 5 mil i veckan. Det var alltid Peter som fick gå så jag kunde få ta en paus från att känna mig så sjukt otillräcklig som förälder.
Han fick också ett tag Semper Magdroppar för barn med omogna tarmar, men det gjorde ingen riktig skillnad.


Det var då vi började misstänka kvällsoro, mest då för att han majoriteten av dagarna var missnöjd just på kvällen. Vi googlade och googlade för att försöka hitta något som skulle kunna hjälpa. Vi grodhöll, gav magmassage och “kolikhöll” när vi vaggade. Och oh man, vad vi vaggade. Vaggade, vaggade och vaggade.
Dock var det ju inte precis varje dag han var så missnöjd, så varje morgon så vaknade vi med förhoppningen att det bara var en fas som nu hade gått över. Och varje missnöjd kväll sköljde förtvivlan över oss.
Det tips som hjälpte mig absolut bäst då var “Förvänta dig att varje dag kommer bli en dag då ditt barn kommer vara missnöjt och svårt att trösta”.
Vanligtvis försöker jag alltid tänka positivt men i just detta fall var det ljuset i slutet av tunneln, att varje dag förvänta sig ett olyckligt barn men att då vissa dagar få ett barn som var helt tillfreds med sitt liv.


Jag frågade om råd i Facebookgruppen “Nära Föräldraskap OT” och fick tips om olika ljud och rörelser som kunde få oroliga barn att varva ner. Det som hjälpte mest var torktumlaren och white noise-album på Spotify (Zackes favorit-track var Ricket Fan-ljudet. Det gick på repeat varje kväll). Och SJAL. När vi var uppe i Piteå sist så fick vi med oss en massa presenter från Bea och Isabelle. Bland annat en trikåsjal som verkligen räddade vår vardag.


I samband med att vi började använda sjalen mer och mer så upptäckte vi att rörelse var det som fick honom lugn, och vi har aldrig stått stilla sedan dess 🙂
Nu när han är lite “äldre” (i skrivande stund ca 3.5 månad gammal) så kan vi vara stilla när han sover i famnen, men när han var mindre fick vi vagga honom konstant under hans tupplurar, annars vaknade han.
Det var verkligen jättejobbigt, så än en gång använde jag Facebook i hopp om att få hjälp och svar, denna gång frågade jag om barn som i ung ålder behöver konstant stimulans i både vaket och sovande tillstånd fortsätter så när de blir äldre eller om det växer bort eller blir bättre. Jag fick jättemånga svar och ungefär hälften ansåg att det blev bättre med tiden och hälften tyckte inte det.

Men så, på hans 8-veckorsdag så var det någon som kommenterade “Har du hört talats om hnb?”.
Det hade jag inte, men gjorde en snabb googling och hittade inlägget “Ett öppet brev till dig med ett high need baby“.
Paus. Hakan på golvet. Känslan att inlägget var skriven om Zackarias och till mig.
Nära på alla känslor hos föräldern och karaktärsdrag hos barnet passade så bra in på oss!
Personen som kommenterade tipsade även om en Facebookgrupp för föräldrar till HNB och den har hjälpt mig massor.


Från början kröp paniken sig på, då många är överens om att 2-års åldern är tiden då missnöjet börjar klinga av.
Jaha, ska jag ha ett missnöjt barn i två år!? Men det som har räddat mig är att Zacke alltid varit bra på att sova på natten. 11-12 timmars sömn med små matpauser som inte stört sömnen.
Jag vet inte ens hur jag skulle kunna ha överlevt dessa 3.5 månader på minimalt med sömn. Det är jättemånga HNB-föräldrar som gör det och jag är så himla imponerad och inspirerad av dem!

Det sägs att barnen blir lite mindre missnöjda ju mer deras utveckling går framåt, och det har varit sant i vårt fall.
När han har blivit mer uppmärksam på sin omgivning, när han har kunnat uttrycka sig bättre med ansiktsuttryck och sin röst, och när han med hjälp börjat sitta och stå.


Det har stärkt mig så mycket att få läsa på om HNB och att få höra andra föräldrars historier och hur deras liv ser ut och hur deras barns egenskaper utvecklat sig.
Idag är jag hemskt glad att Zacke är HNB, för att det är en så stor del av hans personlighet. Han utmanar mig som person och förälder varje dag och hjälper mig att växa och att bli ödmjuk inför livet och vad det har att bjuda på.

Jag tycker att det är jättespännande att hänga med på de kringelkrokiga vägarna som han och hans utveckling leder mig nedför, men jag är oändligt tacksam för att vi har hittat några få tricks som hjälper när han är missnöjd och när vi ska få honom att somna.
För det finns ett saying i HNB-världen: “Det som fungerar idag fungerar förmodligen inte imorgon” 🙂

Tänk vilket långt inlägg detta blev, och då har jag ändå lämnat MASSOR med tankar och händelser utanför!
Men jag tycker att det här är ett intressant ämne och kommer fortsätta skriva om det, så de där tankarna och händelserna ska jag nog lyckas klämma in någonstans in the near future 🙂

3-års bröllopsdag

Den 9:e augusti är vår bröllopsdag och i helgen firades den! Det var inte ens tänkt att vi skulle fira i år. Vi har haft som tradition att varje år bo en natt på hotell för att fira, men i år bestämde vi oss för att skita i det eftersom vi då skulle behöva nalla från vårt hus-sparkonto. Men så kom min födelsedag runt hörnet (dagen efter vår bröllopsdag) och hips vips så höll jag i min hand en betald hotellnatt med tillhörande tre rätters veganmiddag. Morsan och brorsan är bra sneaky, alltså! ♥

Vår bröllopsnatt spenderades på Hotell Södra Berget i Sundsvall, och det var året efter, då jag överraskade Peter med en natt i samma rum som 1-årig bröllopspresent, som denna tradition skapades. 2-årig bröllopsdag spenderades i Gävle på Clarion Hotel Winn, och i år blev det alltså Ulvö Hotell.

Rummet hade badkar och Bubblan tog sig ett dopp med mig, men sen fick jag även 20 minuter helt själv i badet. Guld värt! Det bästa med hotell är trots allt att kunna släppa alla måsten och endast slappna av. Vi må vara tråkiga, men vi tycker båda om att bara mysa på rummet och se på TV tillsammans. Det finns ingen disk som måste göras. Inga irriterande EPA-traktorer som åker förbi utanför. Inga nyfikna turister som kikar in genom våra fönster.

Vi passade dock på att ta en skogstur och det ångrar jag inte en sekund. Vi fick fantastiskt väder, men inte för varmt och inga creepy crawlies. Förutom alla spindelnät som Peter plöjde igenom, men det är väl sånt man får ta när man är först i ledet på en skogsstig 🙂

 

Nu kommer jag verkligen inte ihåg namnen på alla dessa, men innan förrätten fick vi en juice på bland annat morot och ingefära, förrätten var en soppa som var SÅ JÄVLA GOD, någon ugnsbakad grönsak med färska örter till huvudrätt, och en lingonsorbet + chokladmousse till efterrätt.

Först trodde vi att juicen var förrätten och fick därför panik över att vi skulle vara vrålhungriga efter middagen, men tack och lov var det något extra vi fick, och nästan 1 timma och 45 minuter senare gick vi därifrån med magarna fulla. Zacke var dessutom lugn och sov under nästan hela middagen och det var ju då ett jävla stort plus 🙂

 

Vi gjorde ett försök att vlogga också. Det märks att vi är ringrostiga men nu finns det minnet captured forever på Youtube i alla fall!

 

Angående huset..

Jag har nog aldrig fått så mycket frågor om något som jag skrivit om på min blogg, som nu när jag skrev om att vi hade budat på ett hus. Jag skämtar inte när jag säger att jag säkert fått höra “Hur gick det med huset?” från 15 olika personer.

Som många listat ut, efter att jag inte skrev nåt mer om det, så blev det inget köp. På gott och ont, skulle jag vilja säga. Vi gillade ju alla huset. Väldigt mycket! Vi la bud direkt efter vi hade varit på första visningen. Jag var mest kär i att hela familjen faktiskt fick plats, att gården var så platt och fin och hade så mycket olika buskar och träd, och att det fanns plats för ett gym i källaren. Peter gillade storleken, att huset bara var 12 år, och alla möjligheter vi hade där. Drömmen, alltså!

Efter första visningen bestämde säljaren för att ha två visningar till, trots att vi redan hade lagt bud på utgångspriset. Ingen budade efter andra visningen och vi var ganska säkra på att ingen skulle buda efter tredje visningen heller, men vi såg den sista visningen som en av två saker – antingen skulle den få säljaren att inse att ingen annan ville köpa, eller så skulle den “rätta” ägaren få hitta sitt drömhus. Utgångspriset var ganska nära vårt bud-tak så vi hade inte råd att gå in i något budkrig och förstod att om någon annan var intresserad så skulle vi förmodligen inte vara de som köpte huset.

Vi gick i alla fall på tredje visningen också, mest för att kolla läget på hur intresset såg ut. Inte jättemycket folk, precis som på de tidigare visningarna. Vi knatade runt och kikade på huset för en tredje gång, men nu började vi tvivla. När vi stod nere i källaren och planerade vårt gym så hörde vi klart och tydligt hur en person gick uppe på våning två. I don’t know about you, men skulle vi ha ett trevåningshus så skulle vi gärna inte vilja höra våra familjemedlemmars fotsteg när de stillsamt går runt två våningar upp.

Och sen kom det vi hade väntat på, ett bud från en till budgivare. Nu i efterhand ångrar jag det, men då i stundens hetta så var vi så upprörda över att någon försökte stjäla vårt hus att vi la ett bud på en gång. Då hoppades vi på att den andra budgivaren skulle ge upp, men tack och lov så blev det ett till bud från dem och vips så hade priset gått över vår budget och vi var out of the game.

Vi har några krav på vårt framtida hus. Att gården är nog stor för hela familjen (runt 1000 kvm), att det finns nog med rum för oss alla eller åtminstone så att det finns möjlighet att bygga till nog med rum, känslan att vi inte behöver trängas även om det finns nog med rum. Bonus är om det finns extra rum, Peter skulle vilja ha ett musikrum, jag skulle vilja ha en ta det lugnt/mys/bokhörna och hela familjen vill gärna kunna inreda ett gym. Och nu kan vi nog även lägga till att huset inte får vara lyhört.

Efter detta hus har vi varit på flera lovande visningar. Ett hus var bara en gata ifrån huset vi la bud på. Varje gång vi åker förbi där så gör det lite ont i hjärtat, huset var billigt, stort och vi skulle ha fått fantastiska grannar! Men tyvärr fanns det både radon och asbest i huset och de två faktorerna är verkligen big NO-NO’s, oavsett hur fantastiskt huset är i övrigt.

Ett annat hus var både stort, fräscht och hade en gäststuga. Men låg längst uppe i en brant backe (tänk på vintern i en stad där det inte sändas lika mycket som i Norrbotten) och såldes för hela 50% mer än utgångspriset (450k över vår budget)! :O

Tidigare i veckan var vi på en jäkligt lovande visning. Stort hus, inte galet högt utgångspris, plats för alla + lite till och i ett fint område. Men det är några frågetecken som vi diskuterar med mäklaren om, känslan av att köpa grisen i säcken är stark. Chansen att vi budar är ganska hög, gör vi det så uppdaterar jag er på studs 🙂

The best 150:- I’ve ever spent

Kolla in den här lilla filuren! Så här ser en nöjd Zackarias ut, det bästa jag vet. Denna lilla individ är en mycket svårflirtad människa som är missnöjd större delen av dygnet. Han är ett så kallat Plusbarn / High Need Baby, vilket i hans fall visar sig mycket i att han vill ha konstant stimulans. Glöm att försöka lägga ned honom för att tvätta/göra disken/laga mat/äta/gå på toa/borsta tänderna. 9 av 10 fall är det gnäll efter max 10 sekunder. Sjal har varit livsviktigt för min mentala hälsa, men ärligt talat är det jävligt besvärligt att sjala upp så fort jag måste gå på toa eller göra tvätten. Han vill vara i famnen eller ha uppmärksamhet i princip dygnet runt, och sitter han i famnen så får famnen sällan vara stilla. Jag kan skriva ett mer utförligt inlägg om HNB senare, jag tycker att det är ett mycket intressant personlighetsdrag och förmodligen vanligare än vad folk tror.

Jag vet inte varför vi inte tänkte på det innan, men en dag fick vi en snilleblixt och kom på att en babysitter kunde vara svaret på de där små stunderna där vi behövde använda båda armarna. Jag tror nog att denna idén kom någon av gångerna då hela familjen försökt äta middag tillsammans och insett att det enda bra sättet att göra det var genom att sätta honom i bilbarnstolen och vagga honom medan vi käkade.

Så jag gjorde en raid på Facebook (jävlat säkert det bästa stället att köpa random grejer) och hittade en person som sålde denna babysitter för ynka 150:-. Sedan vi skaffade den har jag lagat nudlar flera gånger, plockat i och ur disken och till och med tvättat. It’s a miracle invention! Jag får ju förstås stanna till stup i kvarten och ge honom lite knuff, för alla som säger “Babysitters är så bra för när barnen rör på sig så gungar de alldeles själva!” har uppenbarligen inte haft ett Plusbarn. Det där gunget som kommer från hans flaxande och sprattlande är en droppe i havet och kanske gör ett vanligt barn nöjt, men inte en high need baby 🙂

Ibland blir han förbannad, för han vill ju helst stå upp. Helst = all the time. Planen är att köpa en sån här springa runt-grej när han blir mer stabil i kroppen. Time will tell om det är något som också kan funka, vi håller ju både tummar och tår!