Praise Jeebus, jag överlevde ännu ett tandläkarbesök! Men jag skämtar inte när jag säger att det varje gång är nära att jag ska känna som att jag håller på att stryka med.

Jag får sån massiv ångest av tandläkarbesök, vet jag att jag har ett stundande besök så har jag hjärtklappling, jag kan inte andas normalt, gråter i omgångar flera gånger per dag, får domedagstankar om vad som skulle kunna hända vid besöket, och jag fungerar helt sonika inte riktigt som person. Vanligtvis kickar detta in två till tre dagar innan jag ska dit. När jag väl kommer dit och sitter i väntrummet så blir det värre, tiden går så sakta och jag börjar få stickningar i händerna och i ansiktet. När jag träffar tandsköterska och tandläkare så gråter jag oftast ”utan anledning”, alltså när vi bara konverserar. I fredags började jag gråta när sköterskan frågade mig om jag varit dit någon gång förut. Jag brukar kunna samla mig efter en stund, men när det är dags för att bli tittad och petad i munnen så kommer de stora tårarna och hyperventilationen. Förut brukade jag spänna mig så mycket att jag till slut tappade kontrollen över mina egna muskler och började skaka i hela kroppen, ni vet som på film när någon får elchocker. Det är riktigt jobbigt och försvårar ju dessutom en undersökning eller eventuell behandling. Nu för tiden kan jag tack och lov slappna av nog för att slippa de där ofrivilliga skakningarna. När allt är klart så blir jag oerhört trött, jag antar att det är på grund av att det tar väldigt mycket energi att gå på högspänn i flera dagar. Jag får också oftast huvudvärk, där antar jag också att anledningen är samma.

Jag har fått lugnande och ångestdämpande (ej kombinerat) över tio år tillbaka i tiden. Ungefär de två senaste åren har det faktiskt gått så bra, tack vare en fantastisk tandläkare och en helt underbar mottagning (shameless plug: Folktandvården Nacksta i Sundsvall), att jag klarat mig utan det. Sist jag var på endast undersökning så grät jag inte ens och var så jädra stolt!

Hur som helst, i onsdags hade jag gjort smoothie till Z. Äpple, päron, plommon, och lingon. Ibland ger jag smoothie med sked, men som denna gång så får han ibland i sin pipmugg så han kan dricka själv. När han får i pipmugg kollar jag förstås alltid läget först, så att det inte är för stora bitar i och då kanske inte går att dricka genom de där små pipmuggshålen. Jag missade dock truten när jag skulle provsmaka, och träffade istället framtanden. ”Fel” tand dessutom, den som jag slog ut för nästan tio år sedan och sen dess haft porslinslagning på.

Så där stod jag med en bit tand i handen. Jag ska inte ens försöka sätta ord på hur jag kände timmarna efter för då skulle bloggen bli nedtyngd av negativitet och dessutom skulle jag få sitta och skriva hela natten.

Jag pangade i alla fall tanden för sent på eftermiddagen, att alla jourtider var tagna när jag ringde och som jag förstod det på personen jag pratade med så kunde hen endast boka jourbesökstid samma dag som en ringer in. Det blev att ringa in på fredag morgon istället, 07:30 öppnade de och jag fick tid klockan 10:30. Snabbt, kanske ni tänker? Javisst, men när en går runt och stressar och har ångest och ont i magen så är 3 timmar sååå lång tid!

Ja, där slutar egentligen berättelsen. Jag fick vänta i 30 minuter i väntrummet, det kändes som två timmar och att jag väntade på domedagen. Sedan var tanden lagad och klar på tio minuter. Hejdå, 1130:- från mitt sparkonto. Lätt värt för en ny framtand, ärligt talat.

Dessutom var jag missnöjd med hur min tidigare lagning såg ut, då den var ganska annorlunda från hur min icke-trasiga framtand såg ut. Förutom att den trasiga tanden är av annan färg (jag tror att det har att göra med att tanden är död/rotfylld?) så var den nedslipad så att den var mycket kortare än den hela tanden, och det har stört mig så mycket i så himla många år. Som ni ser på bilderna ovan så var det egentligen inget fel på den tidigare lagningen, bara jag som är fåfäng.

Men så här ser jag ut nu! Jag hade väl tur i oturen att jag fick en finare tand denna gång. Älskar verkligen mitt leende nu, alltså älskar!

Jag tänkte att jag nu kanske till och med skulle försöka vara så vuxen att gå på regelbundna besök nu. Jag har under alla år försökt undvika tandläkaren så mycket jag kan vilket förstås resulterar i att när jag väl går så är det pga. akuta ärenden och då blir ångesten så himla mycket värre.

Ser ni, en blir både visare och får ett roligare liv efter 30-sträcket! 😉