Jag brukar vara ganska bra på att hålla reda på datum, men just datumet som jag och Peter träffades första gången har jag svårt att hålla koll på. Jag vet att det var i april. Och jag vet att det antingen var den tionde eller den tolfte, men idag fick jag ett minne på Facebook att jag delat något denna dag, den tionde, så jag kör väl på att det var detta datum då 🙂

Här är första bilden jag tog på honom. På jobbet. Jag kommer fortfarande ihåg denna dag, vi var några på kontoret som jobbade över och beställde pizza från Biteline och jag tyckte att det kändes så himla lyxigt!

Så här såg jag ut på den tiden. Annorlunda jämfört med nu i både utseende och sinne.

Och det är när jag sitter och kollar igenom dessa gamla bilder som jag inser hur oerhört annorlunda våra liv är idag jämfört med då. Vi är helt andra personer. Vi har andra värderingar. Vi har växt och utvecklats tillsammans, skapat en liv och en vardag som jag uppskattar så jäkla mycket. Det är 6 år sedan denna människa äntrade mitt liv och jag längtar fortfarande efter att vakna vid hans sida varje morgon. Vi har traskat igenom så jäkla mycket skit tillsammans, och det är jag så glad för! Utan bajs upp till knäna så hade vi inte upptäckt hur starka vi är tillsammans, vi hade inte arbetat fram samma överlevnadstaktiker och hade inte haft samma givande diskussioner tillsammans som vi haft.

Jag har nog aldrig haft så mycket respekt för en människa som jag har för Peter. Han är en fantastisk far, make, feminist, tänkare, fixare, arbetskamrat, vän, stöd, och det bästa sällskapet en kan tänka sig. Min burgar-ätande, matexperimenterande, musiknördande, ”jag är inte trött”-ljugande, badgurkiga, romdrickande, härliga ölsnobb.

Ikväll ska jag nog bjuda denna fantastiska individ på burgare, öl, och kanske slänga ihop en kvällsdrink av rester vi har hemma (#staycheap 😉 ). Fatta att han har stått ut med mig i 6 års tid. 2191 dagar. That’s something to celebrate!