And away we go, mot en mer aktiv vardag!

Förra veckan nämnde ett av barnen att det var en onödig utgift för oss att ha köpt gymkort till henne eftersom vi ändå aldrig tränar. That’s some true shit, jag hade medlemskap på ett annat gym innan, betalade 250:- i månaden och tränade t.ex. en enda jävla gång under min graviditet. Det är över 2000 kronor rakt i sjön!

Jag har reflekterat över det här med gymkortet förut. När Peter jobbar långa dagar, typ 7-19, så är jag ensam med Zacke hela dagen. Jag är inte superpeppad på att ta med honom till gymmet själv, och är ärligt talat alldeles för kroppsligt och mentalt trött när Peter kommer hem för att lämna honom och Z hemma för att dra och träna.

Jag har ändå haft medlemskap på mitt nuvarande gym (Sportsgym) ett tag nu och inte använt det alls. Jag gick en 8 veckors mamma-barnträning i höstas och hade under den tiden full tillgång till gymmet. Jag och en annan mamma ur gruppen gjorde planer på att träna så mycket vi kunde under de åtta veckorna, och kom oss iväg exakt 0 gånger.

Sedan hade gymmet öppet hus och vi fick möjligheten att skippa uppläggnings/startavgiften om vi signade upp då, så då gjorde vi det. Efteråt har jag tränat två gånger…

Men igår kom jag på idén att jag och Peter ju kan följas åt till gymmet. Varför har jag inte tänkt på det innan? Vi följs åt och turas om att köra övningar, den som vilar mellan seten får vara med barnet.

Vi testade det idag, och guess what? Det gick superbra! Zacke fick in sitt första riktiga styrketräningspass och jag fick börja med ännu en punkt på min ‘detta vill jag göra’-lista för 2018: att ta bättre hand om, och att bry mig om mig själv och mitt psykiska ovh fysiska mående mer.

Z fick göra 3 av sakerna han gillar så mycket: gå runt, titta på folk, och se sig själv (och andra) i spegeln.

Sen avrundade vi passet med att sitta en stund i deras jättefina barnrum. Där finns leksaker för både stora och små, och en TV med massor av tillhörande DVD-filmer.

Mysigt, jag ser fram emot 2018 års träningspass!