Igår var vi på BVC för 6-månaderskontroll. Det var precis som ett vanligt besök där de kollar längd, vikt och huvudomfång, förutom att det denna gång var en läkare (plus läkarstudent) som lyssnade på hjärtat, lös i ögonen och kollade höfterna. Läkaren kollade även om Zacke hade viljan att sätta sig upp.

Jag kommer ärligt inte ihåg om de kollade något mer för jag var innesluten i min lilla bubbla av total stolthet över mitt barn. Jag och Peter reflekterade över det sen, att det är ganska sjukt att vi båda kände oss så jäkla malliga över att han växer och alla saker han lär sig.

Zacke fick beröm för att han var så lugn (hahaha, första gången någon nånsin sagt det om honom 😄), att han var så alert, vad duktig han var på att sitta, och för utvecklingen av hans pungkulor (???). När läkaren hjälpte honom att sätta sig så ville han ju, as always, förstås stå. Då sken läkaren upp och sa att han var så himla stadig och garanterat skulle gå inom ett halvår. När jag kontrade med att han knappt kan krypa än så sa läkaren att vissa barn hoppar över det och börjar gå utan att kunna krypa.

Ehh.. Peter sa igår morse att vi kanske borde köpa grindar till trappen snart men jag avfärdade det med att det var för tidigt. Nu känner jag lite annorlunda..

Dessa sex månader har verkligen flugit förbi och jag börjar mer och mer känna en ovilja att någonsin börja jobba igen, och att ha honom på dagis. Tänk att vara “ledig” (en förälder är inte ledig för fem öre!) med honom tills han blir gammal som gatan? Ja, tack! Han är så härlig att umgås med, inte minst nu när utvecklingen går så fort framåt och han så tydligt kan visa vad han gillar och inte gillar.

Han är heller inte lika öppen mot främlingar som han alltid varit, så det ska bli spännande att se vad som händer nästa helg då vi har bjudit in en massa folk på fika och käk för att fira Zackarias födelse, husköpet och Peters stundande 40-årskris. Eller nej, 40-årsdag menar jag förstås 😉