Jag trodde aldrig att jag skulle bli “en sån” förälder. Min älskling är förkyld och jag mår dåligt på alla sätt och vis. Jag har dåligt samvete och känner mig som en undermålig föräldrafigur som inte “skyddat” honom nog (han har mest troligt blivit smittad av ett av hans syskon som var förkyld förra veckan) och samtidigt oerhört hjälplös som inte kan hjälpa mer än att trösta och torka snor.

Han har varit förkyld en gång förut och det var samma visa där. Han HATAR när vi torkar bort snor, han sover som en kratta trots att vi höjer huvudänden och blir, om ens möjligt, ännu mer närhetskrävande och mammig/pappig.

Det sjuka med vissa barn är att de ger 110% även fast de är krassliga. Zacke är en sån, fattar inte hur det går till. Själv är jag en självömkande liten fjutt när jag är minsta lilla sjuk. Idag har Zackes dag har idag bestått av gnäll, skratt, boob-klängande och ytterst lite sömn.

Det är ju förjävligt att han ens är sjuk, men bättre nu på en pappavecka då kidsen är hos sin mor så jag inte behöver ha dåligt samvete för att jag sitter i soffan med Z en hel dag.