Jag trodde aldrig att jag skulle bli ”en sĂ„n” förĂ€lder. Min Ă€lskling Ă€r förkyld och jag mĂ„r dĂ„ligt pĂ„ alla sĂ€tt och vis. Jag har dĂ„ligt samvete och kĂ€nner mig som en undermĂ„lig förĂ€ldrafigur som inte ”skyddat” honom nog (han har mest troligt blivit smittad av ett av hans syskon som var förkyld förra veckan) och samtidigt oerhört hjĂ€lplös som inte kan hjĂ€lpa mer Ă€n att trösta och torka snor.

Han har varit förkyld en gÄng förut och det var samma visa dÀr. Han HATAR nÀr vi torkar bort snor, han sover som en kratta trots att vi höjer huvudÀnden och blir, om ens möjligt, Ànnu mer nÀrhetskrÀvande och mammig/pappig.

Det sjuka med vissa barn Àr att de ger 110% Àven fast de Àr krassliga. Zacke Àr en sÄn, fattar inte hur det gÄr till. SjÀlv Àr jag en sjÀlvömkande liten fjutt nÀr jag Àr minsta lilla sjuk. Idag har Zackes dag har idag bestÄtt av gnÀll, skratt, boob-klÀngande och ytterst lite sömn.

Det Àr ju förjÀvligt att han ens Àr sjuk, men bÀttre nu pÄ en pappavecka dÄ kidsen Àr hos sin mor sÄ jag inte behöver ha dÄligt samvete för att jag sitter i soffan med Z en hel dag.