”Tiden går så fort när barnen är små!”. Ett citat som förmodligen alla föräldrar får höra när de just fått barn, och som de flesta föräldrar antagligen upprepar någon gång också. En klyscha som är så jävla sann.

Nyss var Zackarias en liten knodd som hade kolsvarta ögon, som inte log, som sov själv i sitt babynest och som inte såg längre än 20 cm.

Nu fyller han 5 månader om 4 dagar och hans svarta små ögon har utvecklats till nyfikna, livliga blå sådana. Hans neutrala min utbytt mot skrik (både glada och förbannade), gnäll, skratt och tjut. Ett barn som vill sitta fast vid en dygnet runt och som är så oerhört nyfiken och uppmärksam på sin omgivning.

Och nu! 13 dagar efter den lilla vita pricken på tandköttet, passande nog på fredagen den 13e, har en liten men sylvass tand tittat ut. En jävla tand, och jag har inte ens hunnit sätta mig ner och skrivit vår förlossningsberättelse än.

Stoppa tiden! Min bebis är snart en vuxen människa! :O