Dagen jag insåg att Zacke var HNB


Det händer då och då att jag i bloggen lovar att skriva om ett ämne eller en händelse, men att det sedan inte blir av på grund av att jag glömmer eller att jag tappar drivet eller motivationen att skriva om just det.
Denna gång är det inte så. Denna gång är det svårt att komma undan eftersom jag lever mitt i det, fast det är svårt att sätta ord på då mina tankar och känslor ändras från dag till dag.
Men jag vill ändå belysa detta ämne – mycket för min egen skull, för att min blogg i alla år alltid har varit som en öppen dagbok för mig och för de som står mig nära (och såklart för de som är ute efter lite byaskvaller).
Jag tycker att det är kul att bläddra igenom gamla inlägg och minnas tillbaka på saker som har hänt. Men när det gäller just detta ämne så vill jag även skriva om det för att jag tror att det är mycket vanligare än vad man kan tro, men även inte så känt bland gemene man som jag kan tycka att det bör vara.

Jag har nämnt det i sociala medier och märker där att folk ibland blandar ihop det med andra saker. Nu har jag ju nästan snackat upp det till värsta grejen, och det kan det väl i och för sig vara – men ändå inte.

Mitt barn är ett HNB. High Need Baby. Plusbarn. Överlevnadsbarn. Precis som att vara högsensitiv eller introvert så är HNB ett personlighetsdrag. Jag tycker att just det begreppet, High Need Baby, är ett bra sådant för att det beskriver precis hur Zackarias är – han har stora behov. I hans fall handlar det mest om behov av närhet och av stimulans.


Hans tre första levnadsveckor var lugna sådana. Han sov och åt. Vi kunde sitta och titta på TV vilken tid på dygnet som helst medan han sov i babynestet som jag hade sytt. Han låg i mitt knä när jag läste böcker och behövde jag gå på toa kunde jag lämna honom i soffan (under uppsikt, förstås).

Nu i efterhand känns det lite som att de där tre veckorna var starten av the rollercoaster som nu är våra liv.
Jag kommer fortfarande ihåg att vi pratade med barnmorskan på BVC om att han hade börjat bli lite orolig på kvällarna. Han skrek mer, men enligt Peter inte likt kolik (ett av hans äldre barn hade det som liten). Vi hoppades på att det skulle gå över.
Veckan efter höll det fortfarande i sig. Vi blev rekommenderade Minifom, som är bra för bebisar som har mycket gaser. Det funkade litegrann, men han var fortfarande otröstlig flera dagar i veckan, så mycket att Peter ofta fick ta ut honom på nattliga promenader i barnvagnen. Långt och länge! Han snittade 5 mil i veckan. Det var alltid Peter som fick gå så jag kunde få ta en paus från att känna mig så sjukt otillräcklig som förälder.
Han fick också ett tag Semper Magdroppar för barn med omogna tarmar, men det gjorde ingen riktig skillnad.


Det var då vi började misstänka kvällsoro, mest då för att han majoriteten av dagarna var missnöjd just på kvällen. Vi googlade och googlade för att försöka hitta något som skulle kunna hjälpa. Vi grodhöll, gav magmassage och “kolikhöll” när vi vaggade. Och oh man, vad vi vaggade. Vaggade, vaggade och vaggade.
Dock var det ju inte precis varje dag han var så missnöjd, så varje morgon så vaknade vi med förhoppningen att det bara var en fas som nu hade gått över. Och varje missnöjd kväll sköljde förtvivlan över oss.
Det tips som hjälpte mig absolut bäst då var “Förvänta dig att varje dag kommer bli en dag då ditt barn kommer vara missnöjt och svårt att trösta”.
Vanligtvis försöker jag alltid tänka positivt men i just detta fall var det ljuset i slutet av tunneln, att varje dag förvänta sig ett olyckligt barn men att då vissa dagar få ett barn som var helt tillfreds med sitt liv.


Jag frågade om råd i Facebookgruppen “Nära Föräldraskap OT” och fick tips om olika ljud och rörelser som kunde få oroliga barn att varva ner. Det som hjälpte mest var torktumlaren och white noise-album på Spotify (Zackes favorit-track var Ricket Fan-ljudet. Det gick på repeat varje kväll). Och SJAL. När vi var uppe i Piteå sist så fick vi med oss en massa presenter från Bea och Isabelle. Bland annat en trikåsjal som verkligen räddade vår vardag.


I samband med att vi började använda sjalen mer och mer så upptäckte vi att rörelse var det som fick honom lugn, och vi har aldrig stått stilla sedan dess 🙂
Nu när han är lite “äldre” (i skrivande stund ca 3.5 månad gammal) så kan vi vara stilla när han sover i famnen, men när han var mindre fick vi vagga honom konstant under hans tupplurar, annars vaknade han.
Det var verkligen jättejobbigt, så än en gång använde jag Facebook i hopp om att få hjälp och svar, denna gång frågade jag om barn som i ung ålder behöver konstant stimulans i både vaket och sovande tillstånd fortsätter så när de blir äldre eller om det växer bort eller blir bättre. Jag fick jättemånga svar och ungefär hälften ansåg att det blev bättre med tiden och hälften tyckte inte det.

Men så, på hans 8-veckorsdag så var det någon som kommenterade “Har du hört talats om hnb?”.
Det hade jag inte, men gjorde en snabb googling och hittade inlägget “Ett öppet brev till dig med ett high need baby“.
Paus. Hakan på golvet. Känslan att inlägget var skriven om Zackarias och till mig.
Nära på alla känslor hos föräldern och karaktärsdrag hos barnet passade så bra in på oss!
Personen som kommenterade tipsade även om en Facebookgrupp för föräldrar till HNB och den har hjälpt mig massor.


Från början kröp paniken sig på, då många är överens om att 2-års åldern är tiden då missnöjet börjar klinga av.
Jaha, ska jag ha ett missnöjt barn i två år!? Men det som har räddat mig är att Zacke alltid varit bra på att sova på natten. 11-12 timmars sömn med små matpauser som inte stört sömnen.
Jag vet inte ens hur jag skulle kunna ha överlevt dessa 3.5 månader på minimalt med sömn. Det är jättemånga HNB-föräldrar som gör det och jag är så himla imponerad och inspirerad av dem!

Det sägs att barnen blir lite mindre missnöjda ju mer deras utveckling går framåt, och det har varit sant i vårt fall.
När han har blivit mer uppmärksam på sin omgivning, när han har kunnat uttrycka sig bättre med ansiktsuttryck och sin röst, och när han med hjälp börjat sitta och stå.


Det har stärkt mig så mycket att få läsa på om HNB och att få höra andra föräldrars historier och hur deras liv ser ut och hur deras barns egenskaper utvecklat sig.
Idag är jag hemskt glad att Zacke är HNB, för att det är en så stor del av hans personlighet. Han utmanar mig som person och förälder varje dag och hjälper mig att växa och att bli ödmjuk inför livet och vad det har att bjuda på.

Jag tycker att det är jättespännande att hänga med på de kringelkrokiga vägarna som han och hans utveckling leder mig nedför, men jag är oändligt tacksam för att vi har hittat några få tricks som hjälper när han är missnöjd och när vi ska få honom att somna.
För det finns ett saying i HNB-världen: “Det som fungerar idag fungerar förmodligen inte imorgon” 🙂

Tänk vilket långt inlägg detta blev, och då har jag ändå lämnat MASSOR med tankar och händelser utanför!
Men jag tycker att det här är ett intressant ämne och kommer fortsätta skriva om det, så de där tankarna och händelserna ska jag nog lyckas klämma in någonstans in the near future 🙂

Leave a Reply