Apropå karma…

Vi har…. köpt hus? Vad är det som händer? Har jag missat att jag varit typ världens mest fantastiskt underbara person och därför får all denna goda karma slängd på mig?

Det känns fortfarande overkligt och som en dröm, förmodligen för att allt gått så fort.

Huset hade ett utgångspris som var över vår budget, vilket var anledningen till att vi inte ens gick på visningen.

Förut har vi gått på visningar av hus som vi egentligen inte haft råd med, men ibland har det kommit något hus som vi blivit kära i och då känns det som en kniv i hjärtat då vi vet att vi aldrig ens har en chans att vara med i budgivningen. På senare år har det även börjat kännas lite taskigt mot säljarna att komma på visning när vi vet att vi inte har råd. Lite som att ge dem falska förhoppningar.

I detta fall hade vi kniv i hjärtat-känsla utan att ens ha varit på visning. När huset hade kommit ut så träffade vi av en slump en av mäklarna som sa att de hade ett hus som verkligen skulle passa oss, så vi kollade på Hemnet direkt och fick samma känsla.

Perfekt storlek på tomten. Plats för flera bilar. Inte typiskt Svensson-look på huset. Fräscht hus utan omedelbart renoveringsbehov. Jättefin källare med plats för både gym, musikrum och pyssel/snickerirum. Och det bästa… PLATS FÖR ALLA! Det fanns rum till alla, vi behövde inte ens bygga till något rum, och det var dessutom bra storlek på alla rum.

Men, som sagt… över vår budget 🙁

Men på väg mot Stockholm och Foo Fighters-spelningen så hörde tidigare nämnda mäklaren av sig och frågade varför vi inte hade varit på visningen. Jag berättade sanningen men hon tyckte att vi skulle komma och kolla ändå. Så på vägen hem igen så åkte vi inte ens hem, vi åkte direkt och kollade på huset.

Och pang, störtkära på en gång! Huset var ännu finare än på bild och vi fick bara en så jäkla najs feeling när vi var där. Som att vi hade hittat hem. Och alla som jagat boende i flera år vet nog att det inte händer så ofta. Inte för oss i alla fall, vanligtvis är vår känsla “Jo, här skulle vi kunna bo, men….” och sen diverse anledningar varför husen inte passat. För små hus, för små gårdar, för små rum, för höga driftkostnader, för stora renoveringsbehov. Eller bara inte rätt känsla.

Men nu fick vi den känslan, på en gång. Vi gick igenom hela huset tre gånger, Peter är en jäkla petig hus-tittare men han hittade inget som avskräckte oss.

Vi ville ju ha huset men hade inte ens nog med pengar för utgångspriset, men mäklaren tyckte att vi i alla fall kunde höra med säljarna om dom ville fundera på vårt bud. Och det gjorde dom – och accepterade!

Känslan var typ WHAT, is this real life!?!? Efter typ 4 års letande så hittade vi vårt hus, bara sådär. Det hoppade upp i knät på oss.

När vi väl skrev alla papper så kändes det ännu bättre för säljarna var bara så jäkla fantastiska! Så härliga människor. Ni vet, såna som man bara känner att man vill bli kompis med?

Idag ska vi dit och kika igen. Vi gjorde ju en liten chansning och valde att säga ja till huset på en gång, vanligtvis har vi ju diskuterat saken med hela familjen och haft med alla barn på visningarna så dom också ska få känna efter om det känns rätt. Men vi var så jäkla säkra på att dom kommer älska det lika mycket som vi, så idag ska vi kika på huset med barnen + Peters mami med man + min mami. Önskar att jag kunde ta med brorsan också, men han kommer till Sverige först två veckor innan vi flyttar in 🙁

Och inflyttningen, ja… OM EN MÅNAD! Nej, nu har jag inte tid att blogga mer, jag måste ju packaaaa!

Hörs, hej!

 

(Bilder kommer förresten efter vi fått tillträde till huset, vill inte stjäla mäklarens bilder. Håll ut!)

Leave a Reply