Mitt leende barn

Att starta och avsluta inlägg, kanske det svåraste jag vet. När jag funderar över någonting eller har en långvarig tanke så är det ju inget som jag har en början eller ett slut på, det bara är där, men det är ju knappast ett passande format för en blogg. Eller kanske jag ska börja göra så, börja blogginläggen mitt i och bara skita i början och slut? 🙂

Anyhoo, detta är mina nuvarande tankar som har snurrat i två-ish veckor. Att få se sitt barn le. Något man, eller i alla fall jag, tog för givet förut. Såklart ler alla barn! Alla barn är glada all the time och gör inget annat än att skratta dagarna runt. Right? Ja, kanske om världen såg ut som den gör på sociala medier. Föräldrar är lyckliga, sover massor och har precis lika mycket tid över som de hade innan de fick barn. Barnen är glada, gråter aldrig och anpassar sig till livet utanför livmodern på en gång.

Något som både är fantastiskt och förjävligt när ens (första) barn har äntrat världen är Google. Google har varit min bästa vän och värsta fiende. Google är superduper när det händer grejer med ens barn som man undrar är normalt eller ej, typ att de flagnar en massa hud, har hicka flera gånger per dag, eller sover med ögonen öppna. Det är också great att googla på grejer som händer med kroppen som man inte kan ringa sin barnmorska stup i kvarten om, typ om det är vanligt att inte känna någon kissnödig-känsla efter förlossning eller epidural, hur lång tid det tar innan svullnaden i ens hoo-ha lägger sig eller när faan allt vatten i benen och fötterna ska försvinna. Alla dessa grejer har jag googlat och fått svar på. Toppen!

Men något som är förjävla dåligt att googla på är vissa hemsidors listor över barns utveckling. Då menar jag absolut inte forum eller Facebookgrupper, de tycker jag är fantastiska eftersom det visar en nyanserad bild av hur olika barn kan vara och hur olika föräldralivet är från familj till familj. Men när du googlar på t.ex. “Barnets utveckling” så kommer det ofta upp sidor med listor över i vilken vecka saker händer. Exempelvis det här med leenden. Vecka fyra ska barn börja le, söka ögonkontakt med sina föräldrar och härma deras ansiktsuttryck.

Vet ni hur jobbigt det är då ens barn vid fyra-, inte ens fem veckor, inte har börjat le, söka ögonkontakt eller härma ens ansiktsuttryck? Det spär dessutom på ens oro när barnmorskan och läkaren vid 4-veckorskontrollen säger “Visst har han börjat le, va?”.

Vet ni hur glad man som förälder sedan blir när ens barn vid 5½ vecka bara helt plötsligt en morgon bestämmer sig för att le? Dessutom var det morgonen efter jag halva natten varit vaken och googlat på “Varför ler inte mitt barn?”. Ungen har väl superpowers som gör att han kan känna av när morsan är orolig 4 realz. Jag trodde att han var en butter suris som jag. Men hux flux hade vi en morgon ett leende barn som verkade gilla att bli gullad, petad på och nypt i kinderna, hakan och dubbelhakan. Bara sådär. Och känslig som jag är så grinade jag verkligen ögonen ur mig, det bara sprutade tårar åt alla håll och kanter och Peter satt bara och skrattade åt mig 🙂

Vad vill jag ha sagt med detta inlägg? Ingenting, egentligen. Men till alla föräldrar där ute som är googlare som mig – låt era barn ta den tid de behöver och lita inte blint på diverse hemsidor som säger att det ska gå till si och då. När det gäller att söka information så tycker jag att stora Facebookgrupper är bäst. När det gäller individuella saker som t.ex. utveckling så kan man där läsa sig till vilken oerhörd skillnad det är från individ till individ.

Mina favoritgrupper för föräldraskap är:

  • Amningshjälpens slutna grupp (obviously, en grupp om amning)
  • Nära föräldraskap (för föräldrar som utövar nära föräldraskap och tror på anknytningsteorin)
  • Vegoparents (också ganska obvious, för oss som inte vill mata våra barn med vätskor eller delar från andra individer)
  • Genusmedvetet föräldraskap (för föräldrar med ett genusmedvetet förhållningssätt)
  • Vettiga Päron (för normkritiska och genusmedvetna föräldrar)

Dessa fem grupper har varit till en sjukt stor hjälp dessa första veckor. Det är också grupper där jag känner mig trygg och känner att jag i princip kan fråga vad som helst utan att bli dömd eller påhoppad, trots att de alla har så många medlemmar (mellan 2 300 och 19 600).

Nu blev det där ju ett litet sidospår.. men så funkar jag. Bra grupptips till de som är intresserade, i alla fall!

 

SLUT.

 

Leave a Reply