Jag är introvert och jag älskar självsamhet. Att själv välja att vara på egen hand, utan att känna mig lonely. Jag älskar även att reflektera. Jag är sällan, förutom om jag kanske blir påhoppad, speciellt rapp i munnen. Min resonering och återkoppling fungerar bäst om jag får gå runt och fundera på saker ett tag.

Efter att ha haft tre dagar helt ensam att fundera på så kom jag idag på hur vanligt och ”väntat” det är att en ska bli förkrossad när en närstående dör. Att en ska gråta och må riktigt dåligt. Och ofta är det så. Sist jag var med om ett dödsfall så reagerade jag inte alls som jag hade trott. Personen i fråga hade inte varit riktigt närvarande i mitt liv på flera år och när personen väl levde så hade vi knocked heads ett bra antal gånger och var inte alltid sams. När jag fick det samtalet kom reaktionen på en gång. Jag stod i ett förråd på jobbet och kunde inte tro mina öron. Jag försökte jobba på men alla mina tankar gick åt till att tänka på personen som nu hade förflyttat sig till ett högre medvetande. Jag tänkte på alla roliga stunder, på alla tråkiga stunder, på ett roligt ljudklipp som personen hade spelat in, på den gången jag fick en present som ursäkt för något personen hade gjort som gjorde mig besviken… ALLT kom rusande till huvudet och jag kunde inte hålla tillbaka gråten när jag berättade för min chef att jag var tvungen att åka hem.

Jag är ingen sådan person som kan lämna känslorna bakom och tänka på annat för att ta mig genom dagen. Det är en del av att jag är HSP och det accepterar jag fullt ut som en fin del av den jag är.

Men denna gång var det annorlunda. Inga tårar kom. Inga tankar kom, förutom ”Hur fan är det här ens möjligt?” och ”Vad ska jag ta mig till nu? Hur ska jag göra nu?”. Istället trädde en person fram som jag inte visste att jag var. Den som utan problem kunde ringa 15 samtal per dag till diverse instanser, som kunde ta möten med en begravningsbyrå och ta beslut utan att tänka ”Jag undrar vad alla andra tycker att jag ska välja”, och att göra detta utan att prokrastinera en enda gång. För det är något som jag också är bra på, att skjuta på grejer som jag tycker på ett eller annat sätt är jobbigt.

Nu är i princip all planering inför begravningen klar, och då kom jag in i en ny fas. Jag, som vanligtvis har så oerhört enkelt för ord och kan snacka på hur länge som helst om vad som helst, är helt plötsligt väldigt tankspridd och hittar inte orden. Har en miljoner tankar och idéer som försvinner lika fort. Jag insåg inte det förrän i förmiddags när jag hade jättemycket kreativa idéer som jag hann bli jätte-excited över, som en sekund senare bara POFF, försvann från mitt medvetande. Jag kommer fortfarande inte ens ihåg om vilket ämne jag hade idéer om. Ännu mer uppenbart blev det när jag försökte spela in en video för att på YouTube också berätta vad som hänt denna vecka. Jag fick göra om hela videon tre gånger innan jag fick till en någorlunda sammanhängande video. Och då tog det mig 40 minuter, som jag lyckades redigera ned till lite mer än 16.

Då insåg jag att pappas död har strulat med min hjärna mer än med mina känslor. På ett sätt är det nästan lite spännande att fundera över hur jag kommer reagera härnäst. Människokroppen är helt fantastisk och slutar aldrig att förvåna mig, och att utforska mitt eget sinne är något som jag finner högst intressant. Psykologi i allmänhet är astounding! Nu blev det många engelska ord här, men damn – engelskan är, precis som svenskan ibland, överlägsen när det gäller att uttrycka sig med vissa ord.

Här nere klistrar jag i alla fall in videon, om det är någon som vill se den. Alla vet ju redan vad som har hänt och jag repeterar i princip bara samma som jag skrev i inlägget innan detta, men min blogg ser jag som en samlingsplats och då känns det konstigt att utelämna en video.