Kanske inte den mest peppiga titeln jag någonsin haft på ett inlägg. Denna vecka har varit både tuff och lång, och än är den inte över.

Diabetes. Det ordet fick jag lagt i min famn i måndags och först visste jag inte vad jag skulle göra med det.

Jag och Peter var på besök hos barnmorskan, som till största delen gick bra. De stack mig i fingret (vilket inte var roligt men ändå okej), vi fick lyssna på Bubblans hjärtljud (som låg på 149 slag i minuten), de kollade blodtrycket som såg jättebra ut, och de mätte min mage. Men jag fick även veta att jag ligger i riskzonen för att få graviditetsdiabetes. Fan, inte det roligaste jag någonsin hört i mitt liv. Jag ligger fortfarande inom gränserna för att vara OK, men jag ligger högt. De frågade om jag har diabetes i min familj, vilket jag inte har. Jag hade heller inte ätit nyligen, som de trodde då det kunde ha varit en förklaring varför jag låg så högt i socker. Tittar en på resten av riskfaktorerna så stämmer det heller inte in på mig – övervikt, 35+ år, tidigare insjuknand i graviditetsdiabetes, eller om en fött barn tidigare som vägt mer än 4,5 kg.

Däremot kunde vi konstatera att en stor del av min kost bestod av kolhydrater, alla slags kolhydrater – både långsamma och snabba. Jag älskar bröd, pasta och potatis. Ärligt talat skulle kunna äta bara potatis eller pasta till middag, bara för att det är så gott. En matdag kunde ha sett ut så här: en macka innan jag gick till bussen, en macka + vitaminer när jag kommit till jobbet, en megaportion mat till lunch och en frukt till eftermiddagsfikat. Sen ofta inget mer, då jag antingen mådde not so great eller inte var hungrig alls efter lunchen.

När de först sa att jag låg högt i socker så fattade jag verkligen ingenting. Jag äter inte onyttigt och väldigt sällan godsaker. Men tänker en efter så är ju min (fd.) kosthållning inte världens bästa sätt att hålla blodsockret på en jämn nivå. Så jag fick hemläxa till nästa besök – håll koll på kolhydraterna, och mer träning. Det är som svärmor sa – ”Det är bara att ställa sig i ledet”, så i måndags fick jag sätta mig i skolbänken igen.

Min första tanke var att käka mindre kolhydrater, typ LCHF-stuk som jag kan utan och innan (jag åt en period så och mådde toppen tills jag fick ett antal gallstensanfall, då slopade jag den kosthållningen). Men efter ett snack med en god vän som har diabetes så föll poletten ner och jag insåg att jag behöver äta mer likt GI-metoden. Långsamma kolhydrater, många men små mål om dagen för att stabilisera blodsockret. Idag är det fredag och ännu har jag inte haft en dag där jag varken känt mig hungrig eller mätt, vilket verkar vara det optimala för blodsockret. Nu äter jag 6-8 små mål eller snacks om dagen istället för 4.

Träningen har det gått värre med. På måndagen var jag bara förstörd hela dagen och ingen lust som helst att träna. Jag mådde så jävla dåligt över att jag fått Bubblan att kanske må dåligt. Att ha en så dålig kosthållning att mitt ofödda barn måste börja producera extra insulin för att ta hand om det min kropp inte klarat själv – fyfan vilken hemsk tanke! Jag kände mig som världens egoistkärring som inte tänkt på det innan.

På tisdagen kom nästa grej, som jag både var förberedd på men ändå inte. På måndagen blev jag kontaktad av min pappas god man som berättade att han hade hamnat på sjukhus med lunginflammation och en förmodad pågående hjärtinfarkt. Det var inte jättekonstigt, då min pappa de senaste åren varit in och ut ur sjukhus på grund av diverse grejer. Men han har alltid klarat sig, precis som sin mamma Fanny så var han en envis människa.

På tisdagen hade hans god man varit på besök på sjukhuset. Pappa hade varit vaken och medveten, pratat med sin god man och även med ronden som var där samtidigt. Jag fick ett SMS på min lunchrast om att läget var stabilt och att han skulle höra av sig om han fick mer information. En kvart senare kommer bomben – min pappa hade mycket hastigt dött bara en halvtimma efter att han haft besök av sin god man. Ronden hade i princip varit inne hos honom, hunnit gå ut i korridoren, insett att något inte stod rätt till och tagit sig tillbaka till rummet och då hade han redan avlidit. Hur är det meningen att en ska reagera i en sådan situation, egentligen? Helt plötsligt blev jag insvept i en helt annan verklighet, kändes det som. Delägare i min pappas dödsbo, vilken bisarr grej att titulera sig som. Ansvarig för hans kropp, hans begravning, hela hans före detta liv. Kontakt och möte med begravningsbyrå, oändliga samtal till nära och kära, Skatteverket, banker och andra myndigheter.

Jag är just nu oerhört tacksam för min förmåga att ”lära mig det som behövs”. Det har jag tidigare ofta använt i arbetslivet, att behöva lära sig någonting så fort som möjligt för att någon bara behöver lära sig det, för att det har varit bråttom och för att jag inte haft något annat val. Lite så känns det nu också. Det har bara gått 3 dagar men det känns som att jag har hanterat ärenden, människor och samtal för en hel livstid. Tack och lov har jag stort stöd i min familj och även i min pappas fd. god man som idag bara är… en vänlig privatperson. Det känns också skönt att ha möjligheten att ta alla beslut gällande pappas begravning på en begravningsbyrå i Sundsvall, som i sin tur arbetar tillsammans med begravningsbyrån uppe i Piteå.

Jag känner mig stark just nu, kanske för att det här bara känns som en uppgift, för att det känns som att det här egentligen inte har med min pappa att göra. Jag ska bara ordna med grejer runtomkring. Men jag tänker på alla människor där ute som får ett sånt här besked, bryter ned av smärta och sorg och fortfarande måste hantera alla saker runt begravning och dödsbo. När någon ska gifta sig så blir det ofta uppenbart hur oerhört mycket förberedelser som krävs och hur många timmar, dagar, veckor och månader som de flesta planerar. Men när någon dör så inser en inte hur mycket beslut och förberedelser som också måste falla på plats, och då har en dessutom endast en månad på sig efter dödsdagen att genomföra begravningen. Det finns ingen tid att känna, det finns ingen tid att tänka. Saker måste bara göras. Nu.

Jag som vanligtvis är en så oerhört känslig person har inte än fällt en enda tår. Tankarna bara går runt, runt, runt och det är svårt att slappna av och njuta av livet som händer runtomkring. Från vad jag har hört så lugnar det ned sig lite efter att begravningen är genomförd, så jag ser det som någonting positivt att allt måste vara gjort inom en månad.